Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stånd, som för ögonblicket vore alldeles
utsiktslöst. Arbetarklassens frigörelse har varit
tidningens lösen, och det är också dess afskedsord.
Den har mot de fräcka och ärelösa preussiska
»gudsnåde-terroristerna» räddat Rhenprovinsens
revolutionära heder. Och Freiligrath skref den
än i dag i Tyskland väl ihågkomna
afskeds-dikten:
Ej för öppet hugg uti öppet slag —
Jag faller för lömskhet och fukter!
Ej följes ärliga fienders lag
Af smutsiga väst-kalmucker!
Ur mörkret flög deras dödande pil,
1 ett bakhåll hvässades glafven,
Och så ligger jag nu, men med hållning och stil,
En stolt rebell än i grafven!
Marx begaf sig till Paris, där »Berget* just förberedde sin sista
kraftansträngning, som den 13 juni skulle taga en så snöplig ända; Wolff
begaf sig till Frankfurt och sökte — förgäfves — påverka
nationalförsamlingen till beslutsamma mått och steg. Engels tog geväret på axeln
och deltog, som adjutant i den preussiske löjtnanten Willichs frikår, i den
badensiska folkresningen.
I Baden och Pfalz var småborgarklassen den afgjordt ledande, där
hade man följaktligen allmänt och bestämdt samlat sig om
riksförfatt-ningen. Själfva den af junker-officerare misshandlade armén ställde sig
i spetsen för folkrörelsen, som till en början helt behärskade ställningen.
Men den provisoriska regering, som insatts i Karlsruhe, räknade nog
dugliga män, såsom finansministern Goegg, men ryggade tillbaka för att ge
rörelsen en allmän tysk prägel; småborgarne höllo på småstatsgränserna
äfven under en revolution, och därmed var dennas öde besegladt. Icke
heller hade man synnerlig tur med sina militära chefer, bland hvilka
märktes talrika polska landsflyktingar. Den ojämförligt dugligaste på en
högre post var den från 1830-talets början bekante demokraten Johann
Philip Becker, hvilken som chef för det badensiska landtvärnet visade prof
på en utmärkt organisationstalang. I alla fall förfogade öfverbefälhafvaren
Mieroslavski enligt egen uppgift den 13 juni öfver bortåt 20,000 man,
hvartill kom c:a 5,000 med gevär och 1,500 med liar väpnade
landtvärns-män i Pfalz.
Mot dessa skaror ryckte nu prinsen af Preussen med c:a 100,000
man väl anförda och strängt disciplinerade trupper. Det afgörande slaget
stod vid Waghäusel; utgången var gifven, men det blef ett nederlag med
ära, icke minst tack vare de proletariska elementens fasta hållning. Där
stupade bl. a. den unge Schlöffel, i spetsen för sin bataljon.* Becker be-
EN SOM ÄR LIKA GLAD,
vare sig det är revolution
eller reaktion.
(Karikatyr i »Eulenspiegel»,
Berlin« 1849.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
