Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hade,’’ sedan han
utstötts ur partiet, hissat
flagg som »anarkist»,
men hans »Freiheit»
följde ingen teori, utan
var blott ett ursinnigt
fras-skum. Polisen såg
emellertid hvad sådant
bloddrypande skräfvel
kunde brukas till. I
»Freiheits» expedition
satt spionen Neumann
som Mosts högra hand,
och från Altona voro
spionerna Wichmann
och Wolff tidningens
korrespondenter och
fullföljde därvid flera
sköna syften på en
gång: dels att
ned-svärta de
socialdemokratiska riksdagsmännen som partitjufvar,
dels att göra ihop
kraftfraser, som Puttkamer
kunde ha nytta af att
anföra till bevis på
hvart socialdemokratin
ledde. Så beklagade
t. ex. den förre efter
bombkastningen emot
tsaren att icke »de
andra skurkarne på
samma gång fått sin
förtjänta lön.»
Af samma art var
den verksamhet som
polisrådet Rumpf i
Frankfurt utvecklade.
Han lät bevaka en del
små grupper ofarliga
socialrevolutionärer
genom en polisspion
Horsch, en f. d. tjuf,
som för att förtjäna en
EDUARD BERNSTEIN.
I85O-
Född i Berlin i en fattig judisk familj. Fadern var lokomotivförare,
men en farbror politisk redaktör i den demokratiska »Volkszeitung.»
I gymnasiet mäste han af ekonomiska skäl afbryta studierna och
fick plats i en bank, där han arbetade i tolf år. Redan 1872 slöt
han sig till socialdemokratin, till de fåtaliga »Eisenachame» i
Berlin och kastade sig genast med ifver in i den praktiska
agitationen. Starkt påverkad af Dühring och senare af Höchberg var
han en af dem, som först genom Engels’ skrift mot Dtlhring fullt
trängde in i Marxismen. År 1880 infördes han i London hos Marx
och Engels, kallades sedan af Höchberg till Zürich, där han
stannade som redaktör för »Der Sozialdemokrat». Utvisad 1888
från Schweiz, hvars regering ej vågade motsätta sig Bismacrks
befallning, flyttade han till London, där han fortfarande
redigerade »Der Sozialdemokrat», tills socialistlagens fall 1890 gjorde
tidningen öfverflödig. Det sätt hvarpå Bernstein under dessa tio
år ledde det officiella partiorganet gjorde honom förtjänt af hela
partiets varma tacksamhet. Efter 1890 ägnade han sig allt mera
åt det teoretiska upplysningsarbetet och var jämte Kautsky den
andlige ledaren af »Neue Zeit», den europeiska Marxismens
vetenskapliga hufvudorgan. Emellertid tog han under sin
London-vistelse allt starkare intryck af engelska politiska möjligheter till
stegvis utveckling och började äfven# i teorin ställa sig kritiskt
till vissa af Marx’ mycket absoluta formuleringar. Han begynte
en kritisk artikelserie »Socialismens problemer», men råkade nu i
strid med Kautsky och Bebel, och på grund af vissa vändningar
såsom: »För mig är rörelsen allt, hvad som vanligen kallas
slutmålet intet», fann sig kongressen 1898 i Stuttgart böra inlägga
en gensaga. I den strid, som efter denna första
sammanstötning uppblossat, har Bernstein skrifvit den mot Marxismen
kritiska riktningens hufvudarbete i sin »Socialismens förutsättningar»
0899), P& hvilken Kautsky svarat med en »Antikritik» (1900).
Schismen har ledt till att Bernstein lämnat »Neue Zeit» och
förlagt sin verksamhet till »Socialistische Monatshefte», som blifvit
den s. k. »revisionistiska» socialismens hufvudorgan. På
kongressen i Lübeck 1901 och i all synnerhet i Dresden 1903
uttalades visserligen ett skarpt klander mot all »revisionistisk» taktik
och teori, men striden mellan den riktningen och den s. k.
»radikala» flammar alltjämt upp på nytt. Bernstein själf har omsider
kunnat återvända till Tyskland, valdes 1903 till riksdagsman för
Breslau och är f. n. bosatt i Berlin som skriftställare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
