Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slant kom med allt märkligare historier. Så drog han ihop nätet och
häktade ett 50-tal personer, bland dem den ärlige anarkisten, belgiern
Dave, som kommit till Tyskland på Mosts önskan och efter Neumanns
vink naturligtvis följts steg för steg af polisen; för syns skull häktades
också angifvaren. Samtliga fördes till Berlin, men efter några månader
måste flertalet lössläppas, då mot dem icke förelåg skymten af en
straffbar handling. De öfriga 15 åtalades för högförräderi, och processen
användes ej utan effekt under valstriden. Anklagelsen visade sig totalt
ohållbar, men riksrätten fann en »förberedelse till högförräderi» ligga i
att de åtalade handlat i enlighet med »Freiheits» tendenser och dömde
9 af dem till inalles 19 års tukthus! Den kunde dock ej undgå att
uttala ett klander öfver sättet att använda Horsch, hvilket icke hindrade
Puttkamer att i riksdagen förklara den »utmärkte ämbetsmannen» Rumpf
stå höjd öfver hvarje misstanke!
Med all sympati för offren måste dock hela denna process klart visa
hvart den »socialrevolutionära» taktiken ledde. Most dömdes f. ö. själf
af engelsk domstol till 16 månaders tukthus för hvad han skrifvit med
anledning af tsarens död. »Freiheit» kunde icke hålla sig i London,
utan sökte en tillflykt i Schweiz. År 1882 kom den ut i Schaffhausen,
men kostnaderna betalades af en snickare Schröder, hvilken enligt
upplysningar från polisen i Zürich stod i Berlin-polisens sold och förde
med sig en låda med dynamit liksom en profryttare sitt proflager.
* 4
* *
Med 1881 års val var undantagslagstiftningens första anstorm
bruten. Våldspolitiken ensamt hade visat sig icke leda till målet.
Regeringen ville nu försöka om en »mildare praxis» kunde hjälpa, hälst om,
jämte piskan som slog, man äfven bjöd på sockerbröd.
Den 17 nov. 1881 öppnades den nya riksdagen med ett högtidligt
»käjserligt budskap», som förklarade att det ej var nog att bekämpa
socialdemokratin, arbetames väl måste äfven positivt främjas. Mot
följderna af olycksfall, sjukdom och invaliditet, äfven genom ålder, måste
staten gripa hjälpande in på helt annat sätt än hittills, under samverkan
med »det kristliga folklifvets» krafter. Medlen kunde lämpligen skaffas
genom tobaksmonopol och höjd brännvinsskatt.
Bismarck-pressen proklamerade detta trontal som en »världshistorisk
tilldragelse», som skulle »ge de arflösa deras arfvedel», och
grundläggandet af den tyska arbetarförsäkringens väldiga byggnad bildar
obestridligen en märkessten i tidens sociala utveckling. Men två ting böra
härvid aldrig förgätas: först att hela »socialreformen» framtvangs af
fruktan för den växande socialdemokratin, som ett yttersta försök att
oskadliggöra denna genom att förverkliga några af dess mest påtagligt
berättigade fordringar för arbetames väl, och vidare att Bismarck i denna
sin »socialreform» aldrig själf såg någon häfstång till verklig emancipa-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
