Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Efter den stora kampen mellan Bebel och Vollmar i Erfurt 1891 hade
nyanserna i betonandet af socialismens närmare eller fjärmare mål icke
föranledt några större slitningar. I Syd-Tyskland utvecklades den
Voll-marska, i Nord-Tyskland den Bebelska riktningen, utan att gå i vägen
för hvarandra. Agrarfrågan syntes ju ett Ögonblick hota freden, men man
fann som vanligt en medelväg. I partilitteraturen stod Marxismen, dock
ganska tolerant tolkad, på det hela oanfäktad, men det praktiska arbetets
kraf sågos till godo utan ängslan för beröring med det kapitalistiska
samhället och utan särskild hänsyn till den kommande revolutionen.
Då började Bemstein, hvars åskådning under hans vistelse i England
blifvit allt mera kritisk mot det i hufvudsak färdiga och afslutade
Marx-Engefska system han dittills förfäktat, att underkasta den gällande
vetenskapliga socialismens teorier en »revision», en förnyad granskning,
afseende att skilja ut det oväsentliga, som han ansåg föråldradt, för att kunna
framlägga det väsentliga och beståndande i desto mer oangriplig form.
Att hans egen form härvid ofta brast i klarhet och att kritiken stundom
slog Öfver på ett sätt, som var direkt ägnadt att framkalla missförstånd,
det lära väl numera icke ens hans närmaste meningsvänner vilja förneka.
Å andra sidan var hans artikelserie i »Neue Zeit* öfver »Socialismens
problemer» så rik på väckande synpunkter, att snart en liflig diskussion
var i gång rundt om i partiet. Men det kom äfven uttryck af häftigt
klander mot affällingen, i all synnerhet sedan han spetsat till sitt
framhäf-vande af ögonblicksarbetets vikt framför slutmålets drömbilder i den
paradoxala formeln: »För mig är rörelsen allt, hvad man vanligen kallar
slutmålet intet».
Gent emot angripare, hvilka fordrade att Stuttgart-kongressen skulle
ingripa i striden, riktade Bemstein ett öppet bref till kongressen, hvari
han söker värna sig mot falska utläggningar af sin mening. Han har
aljdeles icke afsett, skrifver han, att det organiserade proletariatet skulle
afstå från att eröfra den politiska makten. Men han tror icke att det
borgerliga samhället står i begrepp att snart »sammanstörta», och
därför bör icke socialdemokratin inrätta sin taktik efter en sådan förestående
stor social katastrof.
För denna »sammanstörtnings»- eller »katastrof-teori» brukar man åberopa »Det
kommunistiska manifestet». Men, säger Bemstein, med orätt. Manifestet har rätt i sin
framställning af utvecklingens allmänna tendenser, men misstog sig om tiden och därför också om
formerna för densamma. Samhällsförhållandena ha icke spetsat till sig så som där förutsäges.
Antalet besittande har icke blifvit mindre, utan större; den enorma ökningen af samhällets
rikedom åtföljes icke af ett minskande antal kapitalmagnater, utan af ett växande antal kapitalister af
alla grader. Mellanlagren ändra karaktär, men försvinna icke ur samhällsskalan. Produktionens
koncentrering fortgår icke öfverallt med samma fart ens inom industrin, och i jordbruket visar
ingen grupp tendens att försvinna.
Politiskt vika bourgeoisins privilegier för demokratiska institutioner. Med dessas hjälp har
arbetarrörelsen kunnat sätta i gång en samhällets motverkande rörelse mot kapitalismens
utsug-ni ngstendenser. Och demokratiseringen minskar behofvet af och utsikterna till stora politiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
