Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lärt, då vore sammanstörtandet blott en kort tidsfråga, förklarar Bemstein.
Men vi se ju att det inte är så. Ville arbetarne vänta tills »kapitalet»
skaffat medelklasserna ur världen, så stode det illa med deras utsikter.
Men det är icke »kapitalet», utan arbetarne själfva som ha till mission
att afskaffa de ekonomiska parasiterna. Själfva den industriella
koncentreringen sker för öfrigt ingalunda schablonmässigt; den lilla och
medelstora industrin håller sig och kan t. o. m. ökas. På samma sätt är det
inom handeln, och i jordbruket är tendensen rakt motsatt de Marxistiska
profetiorna. Och det är en öppen fråga om verkligen allmänna
ekonomiska världskriser äro så oundvikligt förestående.
Den första materiella förutsättningen för en socialistisk sakernas
ordning är en framskriden centralisering af produktionen, och den finnes
ännu blott delvis för handen. Den andra förutsättningen är enligt Marx
proletariatets eröfring af den politiska makten, vare sig på parlamentarisk
eller revolutionär väg. Den sista anses ofta för den kortaste. Nu är
emellertid proletariatet alls icke någon likformig massa med samma ideal,
icke ens den industriella arbetarklassen, som f. ö. öfverallt är ett
mindre-tal af befolkningen, är ännu genomträngd af önskan att införa en
positivt socialistisk produktionsordning. Den kooperativa duglighet, som
härtill skulle kräfvas, låter sig alldeles icke improviseras under en
revolutionär kupp. Faktiskt ha de rena produktionsföreningama i stort sedt
misslyckats, deras republikanska ordning passar ej i modem storindustri.
Däremot har konsumtionsföreningsrörelsen, som många socialister
föraktat, flerstädes blifvit en faktor af verklig betydelse till gagn för
arbetarklassen; den minskar mellanhändernas vinst och ger arbetaren ett kraftigt
ryggstöd i hans kamp för frigörelse. Samtidigt bryta fackföreningarna
kapitalets envälde på arbetsmarknaden och gifva arbetarne en viss grad
af inflytande på produktionens ledning. Slutligen är demokratin, som i
sin tendens är politisk likställighet, frånvaro af klassprivilegier, en mäktig
häfstång för sociala framsteg. På dess, på den allmänna rösträttens grund
bör socialdemokratin stå i sina teorier, liksom den länge gjort det i sin
praxis, och lägga bort fraser som om »proletariatets diktatur», hvilka äro
rent anti-demokratiska och härstamma från en tid, då öfverallt i Europa
egendomens privilegium oinskränkt härskade i det offentliga lifvet.
Socialdemokraterna ställa sig som förkämpar för en högre kultur, därur hämta
de rättsgrunden för sina sträfvanden att öfverföra kapitalet i samhällets
besittning, medan klassdiktaturen tillhör ett lägre utvecklingsskede. Och
socialismen bör häller icke sky att erkänna sig som legitim arftagare till
liberalismens stora program att försäkra den enskilda största möjliga
frihet; den bör vara så att säga organisatorisk liberalism. Med ett ord:
utbildande af demokratins politiska och ekonomiska organer är den
oundgängliga förutsättningen för socialismens förverkligande.
Må därför, slutar Bemstein, socialdemokratin våga synas vara hvad
den är! Se t. ex. satsen ur »Det kommunistiska manifestet»:
»Proletären har intet fädernesland». Den passade för 1840-talets rättslösa arbe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
