Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förslag till minimilön och öfriga principiella frågor. Kommitténs förslag
var färdigt på bestämd tid, 1 dec. 1903, och det såg ut som dess
förslag skulle vara klart att i hufvudsak godkännas på våren 1904, men
så skedde ej. Arbetsgifvarna kommo med en ny punkt och så gick
tiden till spillo under ideliga skrifverier mellan parterna, som blefvo
allt mer aflägsnade från hvarandra. Efter en justeringsaffär, där
arbets-gifvamas justeringsman icke ville godkänna ett protokoll, som såväl
ordföranden och sekreteraren som arbetarnas justeringsman underskrifvit
och gemensamt styrkt som riktigt, blef arbetsgifvarnas ställning allt mer
undergräfd inför den allmänna opinionen, som tydligt såg med hur liten
vilja arbetsgifvarna sökte ernå öfverenskommelse, och man blef alls inte
förvånad då verkstadsföreningen en vacker dag i början af 1905
förklarade förhandlingarna afbrutna.
Spänningen inom hela samhället blef nu ohyggligt stark. Två
väldiga jättar stodo beredda att öppna en strid, hvars verkningar skulle gå
ut öfver mångtusende fattiga familjer, ödelägga många hem och kanske
gifva dödsstöten åt en förut kraftig industris olika grenar. Från
regeringens sida gjordes ett försök att medla, i det civilministern uppdrog
åt f. utrikesministern Lagerheim att söka åstadkomma ny förhandling
mellan parterna. Men verkstadsföreningen grusade alla förhoppningar om
en fredlig lösning af konflikten. Arbetarna ställde sig afgjordt
sympatiska för det medlingsförslag som framlades af regeringsombudet, men
arbetsgifvarnas svar var helt afvisande. Och samma dag, den 2 juni,
då de afgåfvo detta svar, förklarade de lockout från 10 juni å samtliga
verk tillhörande verkstadsföreningens medlemmar. Lockouten trädde i
kraft och omfattade ej mindre än 97 verkstäder i skilda delar af landet
med sammanlagdt 18,120 arbetare.
Så var då denna jättekamp börjad. Flera medlingsförsök gjordes
under hand, men förgäfves. Särskildt sökte man, för åvägabringandet
af den »nationella samling» som så väl behöfdes i de dagar då Norge
bröt sig ur unionen med Sverge, åstadkomma medling, men det
strandade på arbetsgifvarnas obenägenhet. De ville tydligen nu statuera ett
exempel på att när arbetarnas organisationer få med en väl väpnad och
fullt modernt utrustad kapitalmakt att göra, så skola de få gifva sig på
nåd och onåd äfven om striden skulle draga ut någon tid. Men den
fasta tillförsikten till att solidaritetens band var oslitligt gaf arbetarna
modet och hoppet, uthålligheten och — segern.
Efter fem månaders kamp slutade denna för vår svenska
arbetarrörelse och för vårt sociala lif så betydelsefulla konflikt. Den kommer
också att intaga en hedersplats i den svenska arbetarrörelsens historia,
ty en mera oegennyttig kamp för rätten och den sociala friheten har
sällan förts. Vinsten för arbetarna blef kollektiva arbetsaftal och
bestämda minimilöner efter just samma bestämmelser som
verkstadsföreningen någon tid förut förklarat sig aldrig kunna gå med på. För att ge
ett begrepp om hvad den slutliga öfverenskommelsen gaf arbetarna i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
