Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vände sig då direkt mot henne, och småborgarne i hufvudstaden följde
villigt signalen och ställde till allvarliga gatutumult under ropet: »Ned
med grefvinnan!» medån Erik Bögh skref smädevisor om henne, därför
att hennes vagga stått bland Köpenhamns proletariat.
Rotwitt dog strax därefter. Massor af bönder strömmade till
Köpenhamn och Grundtvig höll liktalet öfver honom som folkets och allmogens
man. Men under Köpenhamnames jubel vände nu de nationalliberale
tillbaka till maktens köttgrytor, och från den stunden var Danmarks öde
besegladt: krig med Tyskland och grundlagens kringskärning i
antidemokratisk riktning. En Orla Lehmann, »frihetens brudgum» från 1848,
orerade nu om hur »de bildade och förmögna» borde ha öfvervikten
och leda den »egoistiska allmogen». Och gent emot det tysktalande
Slesvigs allt högljuddare klagomål berusade man sig i krafvet på
»Danmark till Ejderen», medan Fredrik VII och Karl XV beseglade sin
»skandinaviska allians» med många muntra dryckeslag.
Förgäfves föreslogs från tysk sida Slesvigs delning efter språkgränsen.
En gemensam författning för Danmark och Slesvig antogs i nov. 1863,
fastän en och hvar visste att det betydde krig. Man vet hur olyckligt
detta gick för det fullständigt isolerade Danmark. Dock hade ännu
under kriget en öfverenskommelse kunnat vinnas på grundval af Slesvigs
delning, men de nationalliberale afvisade fortfarande dessa
medlingsförslag från västmakterna, och så gick äfven den danska delen af
Slesvig förlorad. Inåt blef resultatet lika bedröfligt. Novemberförfattningen
användes af de nationalliberale och godsägame att genomdrifva den
»reviderade» grundlagen af 1866, som gjorde landstinget, Danmarks
första kammare, till en representation i första rummet för godsägame och
de förmögna. Vänstern kunde ej hindra baklängesrevisionen,
Grundt-vigs och Tschemings protester hjälpte ej. De nationalliberale hade
blifvit konservativa och sökte nu skydd under vingarna af det
godsägareparti, som de under frihetsåren bekämpat. De hade nått den sociala
makt de sträfvat till.
Men politiskt var deras saga all. Ute i landet trängde
bondevänstern fram, i Köpenhamn lefde de på efterglansen af sin forna härlighet
såsom de »bildades och förmögnas» parti. Men »bildningen» hade
stagnerat, ingen fri fläkt från Europas modäma tankevärld fick tränga
in i dessa kretsar där man »tänkte rätt», och samtidigt med
förmögenhetens växt ökades i Köpenhamn med ohygglig snabbhet proletariatet
och dess armod. Kristianshavn kunde täfla med London i socialt elände.
Hvar tredje individ var där hänvisad till fattighjälp. Stadens hastiga
tillväxt gjorde särskildt bostadsbristen kännbar, och dess följder af
förfall, dryckenskap och demoralisation dröjde ej att visa sig. Brottens
antal steg med c*.a 1,200 årligen. »Gud ske lof att vi icke ha någon
socialism ibland oss», skref en präst, som gripande skildrade nöden.
Men i maj 1871 ljöd för andra gången i Danmark socialismens
manande och hotande stämma. Då utkom första numret af »Socialisti-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
