Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dock ett kompromissförslag till stånd, men detta förkastades af de
strejkande, delvis i följd af falska uppgifter i högerpressen.
Arbetsgifvar-föreningen fordrade nu ögonblicklig underkastelse under kompromissen,
och representantskapet ålade också snickarförbundet att söka få sina
strejkande med härpå. De vägrade dock, med 201 röster mot 89. Svaret blef
allmän snickarlockout inom 4 dagar. Trots denna utmaning stod
arbetarorganisationen fast vid att söka genomdrifva kompromissen, och 10
maj lyckades ändtligen detta — men samma dag meddelade
arbetsgivarföreningen att den ansåg detta aftalsförslag icke längre gälla!
Den 15 maj kom den egentliga krigsförklaringen.
Arbetsgifvar-föreningen fordrade, utan någon föregående förhandling, erkännande af
»åtta punkter», bl. a. att arbetarorganisationen skulle garantera
arbets-gifvarnes rätt att själfva leda och fördela arbetet, att förmän ej skulle få
upptagas i fackföreningarna samt att alla prislistor skulle utlöpa
samtidigt, 1 jan. — midt i vintern! Högerpressen blåste af alla krafter på
melodin: fackföreningarna måste kväsas. Den 18 maj höllo
arbetsgif-vame »generalförsamling» och beslöto, trots anbud om förhandling om
en del af de åtta punkterna, generallockout i samtliga byggnadsfack samt
inom järnindustrin, från 24 maj. De ville vara »herrar i verkstaden och
på arbetsplatserna», och detta skulle genomdrifvas med att kasta 30,000
arbetare på gatan, med boycottning mot hvarje firma, som lämnade
ma-terialier för fortsatt arbete under lockouten, och mot alla som hade
affärsförbindelser på arbetarsidan. Det generade ej häller att denna
krigsförklaring bröt aftal inom flera fack om obligatorisk förhandling vid
konflikter och i vissa fall skiljedom.
Åtskilligt i detta var dock väl starkt för den allmänna meningen,
och Borgbjerg och Meyer lyckades därför i sina ansträngningar att från
början äfven få vänsterbladen, både »Politiken» och »Dannebrog», att
se sakerna rättvist och med sympati för de anfallna arbetarne. Flera
fackförbund stämde motparten inför det 1898 upprättade permanenta
förlikningsutskottet, där prof. Deuntzer — den blifvande
konseljpresidenten i den första vänsterministären — var ordf. Utskottet gaf i sitt
utslag de klagande arbetarne moraliskt rätt, men ansåg sig dock ej kunna
juridiskt fälla arbetsgifvarnes organisation; afsikten härmed var till stor
del att utskottet skulle kunna uppträda som fredsmäklare. Men de
förhandlingar, som verkligen snart kommo till stånd, visade alldeles ingen
fredsvänlighet från arbetsgifvarnes sida. Dessa ej blott vidhöllo genom
sina ombud absolut »de åtta punkterna», utan fogade till nya, hvilkas
andemening korteligen var att förvandla fackföreningarna till ett slags
fogdar för att gent emot enskilda arbetare eller arbetargrupper
genomdrifva arbetsgifvarnes vilja. Och med sådant drogo de ut på tiden i
hopp att jättelockouten skulle knäcka arbetarne och de själfva en gång
kunna segra helt.
Man hade tänkt att en sex veckor skulle förslå härtill, men detta
visade sig snart vara fullständigt misstag. De anfallna hade själfva en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
