Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Denna fredliga hållning hindrade dock
icke att Thrane öfverallt beskylldes att
eftertrakta en blodig revolution. Hans
förhoppningar om kungligt
tillmötesgående slogo naturligtvis alldeles fel. Den
12 nov. förklarade den liberale Oskar I
att han själf skulle fatta de beslut han
fann tjänliga för allmänt väl samt
uttryckte sitt bekymmer öfver »det
missledande inflytande på den arbetande
klassen, som lätt kan leda bort från
ordningens, laglighetens och samförståndets väg».
Straxt därpå inträffade händelser, som
syntes ge hans farhågor rätt.
Arbetareföreningar i Hedemarken böljade med
våld hindra exekutiva auktioner, och då
Thrane uppfordrade till respekt för
lagarna, svarade de honom att de voro
»norska rothuggare», som icke kände ordet respekt för lagar, som de
aldrig tillsports om. Denna bittra folkstämning visade sig vara ganska
utbredd. Thrane hade låtit de fattiga stackame skymta en rikare framtid,
manat dem till samling för sin goda rätt — oupplysta som de voro
gingo de hvar i sin lilla krets löst på de personer och institutioner, som
direkt pinade dem, och själfklart slogo myndigheterna med lätthet ned
dessa resningsförsök. Förgäfves varnade Thrane för detta slags »dumma
upptåg»; lagbrott var icke rätta vägen till målet; det nya fria samhället
skulle tvärtom byggas på laglydnad. Men hans ord vunno intet gehör
hos de otåliga, och å andra sidan var hans socialism en nagel i ögat
för många politiska demokrater, som ville söka stöd hos stortinget, där
nu den liberala oppositionen fullständigt behärskade ställningen.
Mellan dessa två riktningar stod Thrane snart nästan ensam och
hade blott att välja. Revolutionär till sitt temperament som han var kunde
han ha valt åt det hållet, men han böjde sig för sitt förstånds
smärtsamma insikt att den revolutionära flygelns tygellösa framstormande ej
kunde annat än förstöra hvarje utsikt till seger. Han drog sig
personligen tillbaka från ledningen, lät student Th. Abildgaard bli redaktör och
på partiets vägnar underhandla med Ueland och Sverdrup, och stortinget
tillsatte i april 1851 en kommitté för att behandla arbetames kraf.
I juni 1851 sammanträdde i Kristiania ett nytt »centralmöte» af
arbetareföreningarna, det s. k. »Lillething*. Thrane redogjorde för sin ändrade
politik, med hänvisning till att reaktionen stod segrande i hela Europa.
Det uppstod nu en förvirrad debatt om man borde skrida till revolution
för den händelse att stortinget icke gick arbetame till mötes. En del
öfverilade yttranden fälldes, men man stannade sedan vid att besluta
en påtiyckningsdemonstration och att sända en deputation till stortinget
MARCUS THRANE.
Omkring 50-års-åldern.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
