Sagor och berättelser / Del 1 / 176 (1877) Author: H. C. Andersen Translator: Carl Johan Backman, August Strindberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Bronssvinet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Borta i hertigens slottsträdgård, under piniens tak, der
tusentals rosor blomma om vintern, hade en liten trasig gosse suttit
hela dagen, en gosse, som kunde vara en bild af Italien, så
vacker, så leende och dock så lidande. Han var hungrig och
törstig; ingen gaf honom en slant, och då det blef mörkt och
trädgården skulle stängas, körde portvakten bort honom. Länge
stod han drömmande på bron öfver Arnofloden och såg på
stjernorna, som glittrade i vattnet mellan honom och den
präktiga marmorbron.

Slog sina armar kring dess hals.

Han tog vägen bort till bronssvinet, lade sig halft på knä,
slog sina armar kring dess hals, satte sin lilla mun
intill dess skinande tryne och drack i stora drag
det friska vattnet. Strax invid lågo några salatsblad
och ett par kastanjer; de blefvo hans qvällsvard. Ingen
enda menniska fans på gatan; han var alldeles allena och
satte sig upp på bronssvinets rygg, lutade sig fram, så
att hans lilla lockiga hufvud hvilade på djurets, och innan han
sjelf visste det, insomnade han.

Det var midnatt; bronssvinet rörde sig; han hörde, att det
sade helt tydligt: Håll dig fast, du lille gosse, ty nu
springer jag! och så sprang det med honom; det var en lustig
ridt. — Först kommo de till Piazza del granduca, och
bronshästen, som bar hertigens staty, gnäggade högt; de
brokiga vapnen på det gamla rådhuset lyste som genomskinliga
taflor, och Michelangelos David svängde sin slunga; det var ett
sällsamt lif som der rörde sig! Bronsgrupperna, som förestälde
Perseus och sabinskornas bortröfvande, stodo endast allt för
lefvande: ett dödsskri gick från dem öfver det ståtliga, ensliga torget.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>