Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Bronssvinet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vid Palazzo degli uffizi, i pelargången, der adeln
under fastan samlas till karnevalsfröjd, stannade bronssvinet.
— Håll dig fast! sade djuret; håll dig fast, ty nu bär det
af uppför trappan!
Den lille sade ännu icke ett ord; halft skälfde han, halft
kände han sig lycksalig.
De inträdde i ett långt galleri; han kände det väl, ty
han hade varit der förut; på väggarna prunkade taflor; här
stodo statyer och byster, alla i den skönaste belysning, som
om det varit dager; men präktigast var det, då dörren till
ett af sidorummen gick upp. Ja, denna härlighet mindes
den lille; men denna natt var allt i sin skönaste glans.
Här stod en naken, skön qvinna, så skön som endast
naturen och marmorns största mästare kunna forma henne; hon
rörde de vackra lemmarna, delfiner hoppade vid hennes fot,
och odödlighet lyste ur hennes ögon. Verlden kallar henne
den mediceiska Venus. På hvardera sidan om henne
prunkade marmorstoder, ståtliga män; den ene hvässte svärdet,
Sliparen kallas han; De brottande gladiatorerne utgjorde
den andra gruppen; svärdet hvässtes, kämparne brottades för
skönhetsgudinnan.
Gossen var som bländad af all denna glans; väggarna
strålade i färger, och allt var der lif och rörelse.
Fördubblad visade sig bilden af Venus, den jordiska Venus, så
svällande och eldig som Tiziano hade sett henne. Två sköna
qvinnobilder! De vackra, obeslöjade lemmarna sträckte sig på
de mjuka hyendena; bröstet häfde sig och hufvudet rörde sig,
så att de rika lockarna föllo ned omkring de runda skuldrorna,
medan de mörka ögonen uttalade glödande tankar; men ingen
af alla bilderna vågade likväl att helt och hållet träda ut ur
ramen. Skönhetsgudinnan sjelf, Gladiatorerne och Sliparen
stannade på sina platser, ty glorian, som strålade från
madonnan, Jesus och Johannes, band dem. De heliga bilderna
voro icke mera bilder, de voro de heliga sjelfva.
Hvilken glans och hvilken skönhet från sal till sal! Och
den lille såg dem alla; bronssvinet gick ju steg för steg
genom all denna prakt och härlighet. Den ena synen utträngde
den andra; endast en tafla fäste sig riktigt i tanken, och det
mest genom de glada, lyckliga barn, som funnos på den; den
lille hade en gång vid dagsljus nickat åt dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
