Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 20. Jon Blund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Hvad är det för slag? sade Jon Blund, gick fram till
bordet och drog ut lådan. Det var griffeltaflan, som det knakade och
knäpte uti, ty det hade kommit en oriktig siffra i räknetalet, så
att det var färdigt att gå sönder; griffeln hoppade och sprang
i sitt segelgarnssnöre, som om han varit en liten hund, som
ville rätta räknetalet; men det kunde han icke. — Och så
var det Hjalmars skrifbok, inuti hvilken det jämrade sig,
åh, det var riktigt ohyggligt att höra! Längs efter hvarje
sida stodo alla de stora bokstäfverna, hvar och en med en
liten vid sidan, i en hel rad utför; det var en sådan der
förskrift, och bredvid den stodo åter några bokstäfver, som trodde
sig se ut som denna, ty dem hade Hjalmar skrifvit; de lågo
nästan, som om de hade stupat öfver blyertsstrecket, på hvilket
de skulle stå.
— Se, så här skolen I hålla er! sade förskriften. Se, så
här åt sidan, med en rask sväng!
— Ack, vi vilja gerna, sade Hjalmars bokstäfver; men vi
kunna inte; vi äro så dåliga.
— Då skolen I ha barnpulver! sade Jon Blund.
— Nej, nej! ropade de, och så stodo de så raka, att det var
en lust deråt.
— Ja, nu få vi inte tala om sagor, sade Jon Blund; nu
måste jag exercera er. Ett, tu! ett, tu! och så
exercerade han bokstäfverna, och de stodo så raka och friska som på
någon förskrift; men då Jon Blund gick och Hjalmar om
morgonen såg på dem, voro de lika eländiga som förut.
Tisdagen.
Så snart Hjalmar var i säng, rörde Jon Blund med sin lilla
trollspruta vid alla möblerna i rummet, och strax började de
prata, och allesammans pratade de om sig sjelfva,
undantagandes spottlådan, som stod tyst och förargade sig öfver, att
de kunde vara så fåfänga att endast tala om sig sjelfva,
endast tänka på sig sjelfva och alls icke ha någon tanke för
henne, som dock stod så anspråkslös i vrån och lät spotta på sig.
Öfver dragkistan hängde en stor tafla i förgyld ram; det
var ett landskap; man såg höga, gamla träd, blommor i
gräset och en stor sjö med en flod, som flöt bakom skogen, förbi
många slott, långt ut i det vilda hafvet.
Jon Blupd rörde med sin trollspruta vid taflan, och så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
