Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 21. Rosenalfen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så snart hon var i sitt rum, tog hon den största blomkruka,
som stod att finna; i den lade hon den dödes hufvud, fylde
jord der ofvan på och planterade så jasminqvisten i krukan.
— Farväl! farväl! hviskade den lille alfen; han kunde icke
längre uthärda att se all denna sorg och flög derför ut i
trädgården till sin ros; men den var utblommad, endast
några bleka blad hängde qvar vid det gröna nyponet.
— Ack, hvad det ändå är snart förbi med allt skönt och
godt! suckade alfen. Slutligen fann han åter en ros; den
blef hans hus, bakom dess fina, doftande blad kunde han
bygga och bo.
Hvarje morgon flög han till den stackars flickans fönster,
och der stod hon ständigt vid blomkrukan och grät; de bittra
tårarna föllo på jasminqvisten, och för hvarje dag som hon
blef blekare och blekare, stod qvisten mera frisk och grön,
det ena skottet växte fram efter det andra, det kom små,
hvita blomknoppar, och hon kysste dem; men den elake
brodern grälade och frågade, om hon hade blifvit tokig; han
kunde icke tåla eller begripa, hvarför hon ständigt grät öfver
den der blomkrukan. Han visste ju icke, hvilka ögon der voro
slutna och hvilka röda läppar der hade blifvit till jord; och
hon lutade sitt hufvud mot blomkrukan, och den lille alfen
från rosen fann henne sålunda slumrande. Då steg han in i
hennes öra och berättade om aftonen i löfsalen, om rosens doft
och alfernes kärlek; hon drömde så ljuft, och medan hon drömde,
flydde lifvet bort; hon hade dött en stilla död, hon var i
himmeln hos honom, som hon hade kär.
Och jasminblommorna öppnade sina stora, hvita klockor; de
doftade så underbart ljuft — på annat sätt kunde de icke
gråta öfver den döde.
Men den elake brodern såg på det vackra blommande
trädet, tog det till sig som ett arf och satte det i sin
sängkammare strax invid sängen, ty det var vackert att se på och
doften var så ljuf och behaglig. Den lille rosenalfen följde
med, flög från blomma till blomma; i hvar och en bodde
ju en liten själ, och för denna berättade han om den
mördade unge mannen, hvars hufvud nu var jord under jorden,
berättade om den elake brodern och den stackars systern.
— Vi veta det! sade hvarje själ i blommorna; vi veta det!
Ha vi inte vuxit fram ur den mördades ögon och läppar?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
