Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 25. Näktergalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de svåra orden och sade, att det var lika bra som förut, och
så var det lika bra som förut.
Nu hade fem år förflutit, och hela landet fick en riktigt stor
sorg, ty de höllo verkligen allesammans af sin kejsare: nu var
han sjuk och kunde icke lefva längre, sade man; en ny
kejsare var redan vald, och folk stod ute på gatan och frågade
kavaljeren, huru det stod till med deras kejsare.
— P! sade han och skakade på hufvudet.
Kall och blek låg kejsaren i sin stora, präktiga säng; hela
hofvet trodde honom vara död, och en hvar skyndade att
helsa den nye kejsaren; kammartjenarne sprungo ut för att
prata derom, och slottspigorna hade stort kafferep. Rundt
omkring i alla salar och korridorer hade man lagt kläde, för att
icke ljudet af steg skulle höras, och derför var der så tyst,
så tyst. Men kejsaren var ännu icke död; stel och blek låg
han i den präktiga sängen med de långa sammetsgardinerna
och de tunga guldtofsarna; högt uppe stod ett fönster öppet,
och månen sken in på kejsaren och den konstgjorda fågeln.
Den stackars kejsaren kunde knappast andas; det var som
om något suttit på hans bröst; han slog upp ögonen, och nu
såg han, att det var Döden, som satt på hans bröst och hade
tagit på sig hans guldkrona och i ena handen höll kejsarens
guldsabel, i den andra hans präktiga fana; och rundt
omkring i vecken af de stora sammetssänggardinerna stucko
underliga hufvuden fram, några mycket stygga, andra så
välsignadt blida: det var alla kejsarens onda och goda gerningar,
som sågo på honom nu, då Döden satt på hans hjerta.
— Kommer du i håg det? hviskade den ena efter den
andra. Kommer du i håg det? Och så berättade de honom så
mycket, att svetten sprack ut på hans panna.
— Det har jag aldrig vetat! sade kejsaren. Musik, musik,
den stora kinesiska trumman, så att jag slipper höra allt hvad
de säga! ropade han.
Och de fortforo, och Döden nickade som en kines åt allt
hvad som sades.
— Musik, musik! skrek kejsaren. Du lilla välsignade
guldfågel, sjung då, sjung! Jag har gifvit dig guld och
dyrbarheter, jag har sjelf hängt min guldtoffel om din hals; sjung
då, sjung!
Men fågeln stod stilla, der fans ingen som kunde draga upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
