Sagor och berättelser / Del 1 / 236 (1877) Author: H. C. Andersen Translator: Carl Johan Backman, August Strindberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 25. Näktergalen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

honom, och annars sjöng han icke; men Döden fortfor att se
på kejsaren med sina stora, tomma ögongropar, och det var så
tyst, så förfärligt tyst.

Men Döden fortfor att se på kejsaren.

Då ljöd i det samma, tätt invid fönstret, den vackraste sång:
det var den lilla lefvande näktergalen, som satt på grenen
utanför; han hade hört talas om sin kejsares vånda och derför
kommit för att sjunga honom tröst och hopp; och allt efter
som han sjöng, blefvo skepnaderna allt blekare och blekare,
blodet kom i allt raskare och raskare omlopp i kejsarens svaga
kropp, och Döden sjelf lyssnade och sade: Fortfar, lilla
näktergal, fortfar!

— Ja, om du vill ge mig den präktiga guldsabeln; ja, om
du vill ge mig den granna fanan, om du vill ge mig
kejsarens krona!

Och Döden gaf hvarje klenod för en sång, och näktergalen
fortfor ännu att sjunga, och han sjöng om den stilla
kyrkogården, der de hvita rosorna växa, der flädern doftar och der
det friska gräset fuktas af de efterlefvandes tårar; då fick
Döden längtan efter sin trädgård och sväfvade som en kall, hvit
dimma ut genom fönstret.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>