Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 29. Snödrottningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blommorna; de kunna endast sin egen visa och gifva mig inte
besked! Och så band hon upp sin lilla klädning för att kunna
springa fortare. Men pingstliljan slog henne på benet, då
hon hoppade öfver henne; då stannade hon, såg på den långa
blomman och frågade: Vet du kanske något? Och hon böjde
sig ända ned till henne. Och hvad sade pingstliljan?
— Jag kan se mig sjelf! Jag kan se mig sjelf! sade hon.
O, o, hvad jag luktar! — Uppe på den lilla vindskammaren
står, halfklädd, en liten dansös; än står hon på ett ben och
än på två; hon sparkar åt hela verlden; hon är bara ett
bländverk. Hon häller vatten ur tekannan på ett tygstycke,
som hon håller uti; det är snörlifvet; — renlighet är en god
sak! Den hvita klädningen hänger på spiken; äfven den är
tvättad i tekannan och torkad på taket. Den tager hon på
sig, och den saffransgula duken om halsen, ty då lyser
klädningen ännu hvitare. Benet i vädret! Se, huru hon kråmar
sig på en stjelk! Jag kan se mig sjelf! Jag kan se mig sjelf!
— Det bryr jag mig alls inte om, sade Gerda; det är
ingenting att berätta för mig. Och så sprang hon till ändan af
trädgården.
Grinden var stängd; men hon vrickade på den rostiga
klinkan, så att den gick upp, och grinden sprang upp, och så sprang
lilla Gerda med bara fötter ut i vida verlden. Hon såg sig
tre gånger tillbaka, men det var ingen, som kom efter henne;
slutligen orkade hon icke springa längre och satte sig ned på
en stor sten, och då hon såg sig rundt omkring, var sommarn
förbi; det var sent på hösten; det kunde man alls icke märka
der inne i den vackra trädgården, der det alltid var solsken
och alla årstiders blommor.
— Gud, hvad jag har fördröjt mig! sade lilla Gerda. Det
har ju blifvit höst, då får jag inte hvila! Och hon reste sig
upp för att gå.
Ack, hvad hennes små fötter voro ömma och trötta, och
rundt omkring såg det kallt och fuktigt ut; de långa pilbladen
voro alldeles gula, och dimman droppade som vatten ned ifrån
dem; det ena bladet föll efter det andra, endast slånbärsbusken
stod med frukt, så kärf, att den kunde komma munnen att
snörpas i hop på en. Hu, hvad det var grått och tungt i den
vida verlden!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
