Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 43. Grannfamiljerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
red så ut i den djupaste delen af gölen; och då han kom midt
för törnrosträdet, slet han af en af rosorna och satte henne i
hatten; då tyckte han, att han var riktigt fin, och red så bort
med henne. De andra rosorna tittade efter systern och frågade
hvarandra: Hvart reste hon någonstans? Men det visste ingen.
— Jag skulle nog vilja komma ut i verlden, sade den ena
till den andra; men här hemma i vårt eget gröna är det också
härligt. Om dagen är solen så varm, och om natten lyser
himmeln ännu vackrare; det kunna vi se genom de många små
hål, som äro på honom.
Det var stjernorna, som de trodde vara hål, ty rosorna visste
icke bättre.
— Vi lifva upp omkring huset, sade sparfmodern, och
svalbon bringa lycka, säger folk; derför äro de glada åt att ha
oss; men de der grannarna, en sådan der stor rosenbuske upp
efter väggen, åstadkomma fukt; jag tänker dock, att den nog
kommer bort, så att något korn kan växa der. Rosor äro
endast att se och lukta på eller på sin höjd att sätta i hatten.
Hvart år, det har jag hört af min mor, falla de af,
bondhustrun lägger in dem i salt, de få ett franskt namn, som jag
inte kan tala ut och inte heller bryr mig om, och så läggas de
på elden, när det skall lukta godt. Se, detta är deras
lefnadslopp; de äro bara till för ögon och näsa. Nu veten I det!
Då det blef qväll och myggorna dansade i den varma
luften, der skyarna voro så röda, kom näktergalen och sjöng för
rosorna, att det sköna vore som solskenet här i verlden och att
det sköna alltid lefde. Men rosorna trodde, att näktergalen
sjöng om sig sjelf, och det kunde man ju också tänka. Det föll
dem alls icke in, att det var dem sången gälde, men glada
voro de öfver den och funderade, om icke alla de små
sparfungarna också kunde bli näktergalar.
— Jag förstod mycket väl, hvad den der fågeln sjöng, sade
sparfungarna. Det var bara ett ord, som jag inte förstod.
Hvad är det sköna?
— Det är ingenting, sade sparfmodern, det är bara ett
utvärtes sken. Uppe på herrgården, der dufvorna ha sitt eget
hus och hvar dag få ärter och säd utströdda på gården, —
jag har ätit tillsammans med dem, och det skolen I också
komma att göra; säg mig med hvem du umgås, så skall jag
saga dig hvem du är! — der uppe på herrgården ha de två
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
