Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 46. Det gamla huset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vänner, ehuru de aldrig hade talat med hvarandra, men det
kunde då också göra det samma.
Den lille gossen hörde sina föräldrar säga: Den gamle
mannen der midt emot har det mycket bra, men han är så
förskräckligt ensam.
Den följande söndagen tog den lille gossen och svepte
någonting in i en bit papper och gick ned i porten, och då han,
som gick ärenden, kom förbi, sade han till honom: Hör på,
vill du lemna det här ifrån mig åt den gamle mannen midt
emot? Jag har två tennsoldater, detta är den ena; han skall
ha den, ty jag vet att han är så förskräckligt ensam.
Och gubben såg helt förnöjd ut, nickade och bar tennsoldaten
öfver till det gamla huset. Sedan kom bud med fråga, om
icke den lille gossen hade lust att sjelf komma öfver och göra
besök, och det fick han lof till af sina föräldrar, och så kom
han dit öfver i det gamla huset.
Och messingsknapparna på trappbalustraden blänkte mycket
starkare än eljest; man skulle kunnat tro, att de blifvit
polerade med anledning af besöket, och det var som om de
skulpterade trumpetarne — ty på porten hade man skurit ut
trumpetare, som stodo i tulpanerna — blåste af alla krafter,
kinderna sågo mycket tjockare ut än förut. Ja, de blåste:
Tratteratra! Den lille gossen kommer! Tratteratra! — och så
gick porten upp. Hela förstugan var behängd med gamla
porträtt, riddare i harnesk och damer i sidenklädningar, och
harnesken rasslade, och sidenklädningarna frasade. — Och så kom
der en trappa, den gick ett långt stycke upp och ett litet
stycke ned — och så var man på en altan, som visserligen
var mycket skröplig, med stora hål och långa sprickor, men
gras och blad sköto upp ur dem allesammans, ty hela altanen
utanför gården och muren var bevuxen med så mycket grönt,
att den såg ut som en trädgård; men det var endast en altan.
Här stodo gamla blomkrukor, som hade ansigte och åsneöron,
och blommorna växte nu alldeles som de ville. I den ena krukan
flödade det öfver alla bräddar med nejlikor, det vill säga med
det gröna, stängel vid stängel, skott vid skott, och helt tydligt
sade de: Luften har klappat mig, solen har kysst mig och lofvat
mig en liten blomma om söndag, en liten blomma om söndag!
Och så kommo de in i ett rum, der väggarna hade
svinläderstapeter, och på dem voro guldblommor tryckta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
