Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- 46. Det gamla huset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Förgyllning förgår,
men svinläder består!
sade väggarna.
Och der stodo länstolar så högryggade, så utskurna och med
armar på båda sidorna. Sitt ned! sitt ned! sade de. Hu,
hvad det knakar i mig! Nu får jag väl gikt som det gamla
skåpet. Gikt i ryggen, hu!
Och så kom den lille gossen in i rummet, der utbygnaden
var och der den gamle mannen satt.
— Tack för tennsoldaten, min lille vän! sade den gamle
mannen. Och tack för att du kommer öfver till mig!
— Tack, tack! eller knack, knack! sade det i alla möblerna.
De voro så många, att de nästan hindrade hvarandra att se
på den lille gossen.
Och midt på väggen hängde ett porträtt af ett vackert
fruntimmer, så ungt, så gladt, men klädt alldeles som i forna
dagar, med puder i håret och kläder, som stodo styfva. Hon
sade hvarken tack! eller knack! men såg med sina milda ögon
på den lille gossen, som genast frågade den gamle mannen:
Hvar har du fått henne ifrån?
— Borta hos klädmäklaren, sade den gamle mannen. Der
hänga så många porträtt; ingen känner eller bryr sig om dem,
ty personerna äro allesammans begrafna; men i forna dagar
kände jag henne, och nu har hon varit död och borta ett
halft århundrade.
Och under porträttet hängde under glas en bukett af vissna
blommor; de voro visst också ett halft århundrade, så gamla
sågo de ut. Och pendeln på det stora uret gick fram och
tillbaka, och visaren vred sig, och allt i rummet blef ännu
äldre, men det märkte de icke.
— De säga der hemma, att du är så förskräckligt ensam,
sade den lille gossen.
— Åh, sade han, gamla tankar, med hvad de kunna föra
med sig, komma och besöka mig, och nu kommer du också. —
Jag har det mycket bra!
Och så tog han ned från hyllan en bok med taflor; det
var hela, långa processioner, de underligaste åkdon, sådana man
icke ser nu för tiden, soldater som klöfverknekt och borgare
med svajande fanor; skräddarne hade på sin fana en sax,
som hölls af två lejon, och skomakarne hade på sin icke stöflar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 06:20:10 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hcasob/1/0383.html
