Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 55. »Det är skilnad»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alla solstrålens bröder kysste dem, de fattiga blommorna, lika
väl som de rika.
Äpleqvisten hade aldrig tänkt öfver vår herres oändliga
kärlek till allt, som lefver och röres i honom; han hade aldrig
tänkt öfver huru mycket vackert och godt som kan ligga gömdt,
men icke glömdt — men det var ju också helt menskligt.
Solstrålen, ljusets stråle, visste det bättre: Du ser inte
långt, du ser inte klart! — Hvilken är den förkastade växt,
du i synnerhet beklagar?
— Maskrosen, sade äpleqvisten. Aldrig bindas de i bukett,
de trampas med foten, det fins för många af dem, och då de
gå i frö, flyger det i finklipt ull öfver vägen och hänger
sig i kläderna på folk. Ogräs äro de; men det skall ju också
finnas sådant. Jag är verkligen mycket tacksam för att jag
inte blifvit en af dem.
Och fram öfver fältet kom en hel skara barn; det minsta af
dessa var nu så litet, litet, att det bars af de andra, och då
det sattes ned i gräset bland de gula blommorna, skrattade det
högt af glädje, sparkade med sina små ben, vältrade sig
omkring, plockade endast de gula blommorna och kysste dem i
ljuf oskuld. De något större barnen bröto blomman från den
ihåliga stjelken, böjde denna rundt in i sig sjelf, länk vid
länk; det blef en hel kedja: först en till halsen, så en att
hänga omkring axeln och om lifvet, på bröstet och på
hufvudet; det var en hel ståt af gröna länkar och kedjor. Men
de största barnen togo försigtigt den utblommade växten,
stjelken, som bar dess fjuniga, sammansatta frökrona, denna lösa,
luftiga ullblomma, som är ett helt litet konststycke, liksom af
de finaste fjädrar, fjun eller dun. De höllo den för munnen
för att i en pust blåsa af den helt och hållet; den, som
kunde det, skulle få nya kläder, innan året var förbi, hade
farmor sagt.
Den föraktade blomman var vid detta tillfälle en riktig
profet.
— Ser du? sade solstrålen. Ser du hennes skönhet, ser
du hennes makt?
— Ja, för barn, sade äpleqvisten.
Och der ute på fältet kom en gammal gumma och gräfde
med sin slöa, skaftlösa knif ned omkring blommans rot och drog
upp den; några af rötterna skulle hon koka sig kaffe på,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
