Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 78. Judflickan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hennes folks skatt och egendom, läste hon då, och blott detta,
ty hvad hennes fader hade sagt henne och läraren, då hon
togs ur skolan, låg djupt gömdt i hennes sinne, löftet, som
var gifvet hennes döende moder, att Sara icke skulle blifva
kristnad, icke öfvergifva fädrens tro. Nya testamentet var och
skulle förblifva en tillsluten bok för henne, och dock visste
hon så mycket ur denna bok, den lyste i barndomsminnen. En
afton, då hon satt i en vrå af rummet, hörde hon sin husbonde
läsa högt, och hon tordes väl höra på, ty det var icke
evangelierna; nej, det lästes ur en gammal historiebok; på den
kunde hon nog höra; det var om en ungarsk riddare, som blef
tillfångatagen af en turkisk pascha, hvilken lät spänna honom
bland oxarna för plogen, drifva på honom med piskslängar och
prisgifva honom åt oändligt hån och elände.
Riddarens hustru sålde alla sina smycken, pantsatte borg
och jord, och hans vänner sammansköto stora summor, ty
lösepenningen, som begärdes, var nästan otroligt stor, men den
anskaffades, och han löstes ur träldom och smälek; sjuk och
lidande uppnådde han sitt hem. Men snart ljöd ett allmänt
upprop mot kristendomens fiende; den sjuke hörde talas derom
och hade nu icke rast eller ro; han lät lyfta upp sig på sin
stridshäst, blodet vände åter till hans kinder, krafterna tycktes
återkomma, och han drog åstad till seger. Just den pascha,
som låtit spänna honom för plogen, låtit honom hånas och lida,
blef nu hans fånge och fördes af honom hem till borgfängelset;
men redan den första timmen der kom riddaren och frågade
sin fånge:
— Hvad tror du väl väntar dig?
— Jag vet det, svarade turken; vedergällning.
— Ja, den kristnes vedergällning, sade riddaren;
kristendomen bjuder oss att förlåta våra fiender, att älska vår nästa.
Gud är kärleken. Drag i frid till ditt hem och dina kära,
blif mild och god mot dem, som lida!
Då brast fången i gråt: — Huru kunde jag tänka mig
sådant möjligt! Plågor och qval voro mig en gifven sak, och jag
tog ett gift, som skall döda mig inom några timmar. Jag måste
dö, det fins ingen hjelp! Men innan jag dör, förkunna mig
den lära, som inrymmer en sådan kärlek och nåd! Hon är stor
och gudomlig. Låt mig dö i henne, dö som kristen! Och hans
bön blef uppfyld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
