Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 80. De vises sten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dröm, och sällsamt nog drömde den andre brodern den äfven,
och den tredje drömde den, och den fjerde, alla drömde de
alldeles ett och det samma. Han drömde, att han drog ut i
verlden och fann de vises sten. Som en lysande flamma
strålade den på hans panna, då han i morgongryningen på sin
pilsnabba häst red tillbaka öfver de sammetsgröna ängarna i
hemmets trädgård in i fäderneslottet, och ädelstenen kastade
ett så himmelskt ljus och skimmer öfver bokens blad, att det
blef synligt, som der stod skrifvet om lifvet på andra sidan
grafven. Systern drömde icke om att komma ut i den vida
verlden; det föll henne aldrig in, hennes faders hus var
hennes verld.
— Jag rider ut i den vida verlden, sade den äldste. Jag
måste ändå pröfva på dess lif och tumla om bland menniskorna;
endast det goda och sanna vill jag; med dem värnar jag det
sköna. Mycket skall bli annorlunda, då jag kommer med! Ja,
han tänkte käckt och stort, såsom vi alla göra hemma i
kakelugnsvrån, innan vi komma ut i verlden och pröfva på regn
och rusk och törnbuskar.
De fem yttre och inre sinnena voro hos honom liksom hos
de andra bröderne högst utmärkta; men en hvar af dem hade
i synnerhet ett sinne, som i styrka och utveckling öfverträffade
alla de andra; hos den äldste var det synen, som i
synnerhet skulle komma honom till godo. Han hade ögon för alla
tider, sade han, ögon för alla folkslag, ögon, som kunde se
ända ned i jorden, der skatterna lågo, och ända in i
menniskornas bröst, som om der endast varit en glasruta för; — det
vill då säga, han kunde se mera, än vi kunna se på kinden,
som rodnar och bleknar, i ögat, som gråter eller ler. Hjort och
antilop följde honom till gränsen vester ut, och der kommo de
vilda svanarna och flögo mot nordvest; dem följde han, och
så var han långt ute i den vida verlden, långt ifrån faderns
land, som sträckte sig »öster ut till verldens ända».
Åh, hvad han spärrade upp ögonen! Det var så mycket att
se, och det är alltid något annat att se stället och saken
sjelfva än att se dem i bilder, om dessa än äro aldrig så goda,
och de voro utomordentligt goda de der hemma i hans faders
slott. Han var i första ögonblicket nära att tappa båda
ögonen af häpnad öfver allt det skräp, all den fastlagsrisgrannlåt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
