Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 80. De vises sten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slå i glädje eller smärta; det förekom honom, som om hela
verlden varit en stor urmakarverkstad, der alla uren gingo
»tick, tack!» och alla tornuren slogo »bing, bång!» Nej, det
var outhärdligt! Men han höll öronen styfva så länge han
kunde. Slutligen blef det för våldsamt för en enda menniska
allt detta stoj och larm. Der kommo gatpojkar om sextio år;
åldern gör ingenting till saken. De skrålade, och det var nu
bara att skratta åt; men så kom sqvallret, det hvisslade
genom alla hus, gator och gränder, ända ut på landsvägen;
lögnen var högröstad och spelade herre; narrbjellran ringde och
sade, att hon var en kyrkklocka. Det blef för rasande för den
hörande; han stoppade fingrarna i båda öronen, men ändå hörde
han falsk sång och ful klang; sqvaller och sladder, envisa
påståenden, icke värda två ruttna lingon, fladdrade kring tungan,
så att det sade knick, knack i det goda sällskapslifvet. Der var
ljud och oljud, buller och skrål, utåt och inåt; bevare oss, det
var outhärdligt, det var alldeles för befängdt! Han stack fingrarna
djupare och djupare in i båda öronen, och så spräcktes
örhinnan. Nu hörde han ingenting, icke heller det sköna, sanna
och goda, der hvarest hörseln skulle vara en bro till hans
tanke; och han blef tyst och misstänksam, trodde ingen, trodde
till slut icke sig sjelf, och det är mycket olyckligt. Han skulle
icke kunna finna och föra hem den mäktiga ädelstenen, och
han uppgaf den och sig sjelf med, och det var nu det allra
värsta. Fåglarna, som flögo öster ut, förde budskap derom, till
dess det nådde faderns slott i solens träd. Några bref kommo
icke, det fans ju ej heller någon postgång.
— Nu, vill jag försöka, sade den tredje; jag har en fin
näsa. Detta var nu icke fint sagdt, men så sade han, och
man måste taga honom sådan han var; han var det goda
lynnet, och han var poet, en verklig poet; han kunde sjunga
ut hvad han icke kunde säga; mycket kom honom i tankarna
långt förr än hos de andra. Jag har fint väderkorn, sade han,
och det var också luktsinnet, som hos honom var i hög grad
utveckladt, och detta gaf han ett vidsträckt område i det
skönas rike. En tycker om äpledoft, och en tycker om stalldoft,
sade han. Hvarje doftregion i det skönas rike har sin publik.
Några känna sig hemmastadda i krogluft vid den rykande
talgljusveken, der supens stank blandar sig med den usla
tobaksrökens; andra sitta hellre i den qvalmiga jasmindoften eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
