Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 80. De vises sten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gnida sig med den starka nejlikoljan; den kan man då känna!
Några söka den friska hafsbrisen, den häftiga stormbyn eller
stiga upp på den höga bergstoppen och se ned på lifvets
brådskande småbestyr. Ja, det sade han; det var som om han
förr hade varit ute i verlden, lefvat med menniskorna och
kände dem; men han hade den klokskapen i sig sjelf; den
var poeten i honom, det som vår herre hade gifvit honom till
skänks i vaggan.
Nu sade han farväl till fädernehemmet i solens träd; han
gick genom det sköna hemmet; men utanför satte han sig upp
på strutsen,
som springer
fortare än
en häst, och
då han sedan
fick se de
vilda svanarna,
svängde han
sig upp på
ryggen af den
starkaste.
Han älskade
mycket
ombyte, och så
flög han ut
öfver hafvet
till
främmande land med
stora skogar,
djupa sjöar,
väldiga berg och stolta städer; och hvart han kom, var det
som om det gått solsken öfver nejden; hvarje blomma och
buske doftade starkare i känslan af att det i närheten fans en
vän, en beskyddare, som värderade och förstod den, ja, sjelfva
den förqväfda rosenhäcken lyfte sina grenar, utvecklade sina
blad och bar den täckaste ros; en hvar kunde se henne; sjelfva
den svarta, våta skogssnigeln märkte hennes skönhet.
 |
| Satte han sig upp på strutsen. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
