Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 80. De vises sten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och han sjöng en visa derom, sjöng den på sitt sätt; men ingen
hörde på den; derför gaf han trumslagaren fem öre och en
påfågelsfjäder, och sedan satte han visan för trumma och
trummade ut den i staden, på alla gator och gränder. Nu
hörde folk på den och sade, att de förstodo den, den var så
djup! Och nu kunde poeten sjunga flere visor, och han sjöng
om det sköna, sanna och goda, och de hörde derom på krogen,
der talgljuset osade, de hörde det på den friska klöfverängen,
i skogen och på det öppna hafvet. Det såg ut som om denne
broder skulle få större framgång än de båda andra haft; men
det kunde djefvulen icke lida, och så kom han strax med
konungarökelse och kyrkrökelse och all den ärans rökelse, som
finnas kan och som djefvulen förstår att distillera, de allra
starkaste rökelser, som qväfva alla andra och som kunna göra
till och med en engel yr i hufvudet, så mycket lättare då en
stackars poet. Fan vet nog huru han skall taga sitt folk. Han
tog poeten med rökelse, så att han rent af förlorade sig i den,
glömde sin sändning, sitt fädernehem — allt och sig sjelf med;
han gick upp i rök och rökelse.
Alla småfåglarna, då de fingo höra det, sörjde och sjöngo icke
på tre dagar. Den svarta skogssnigeln blef ännu svartare, men
icke af sorg, utan af afund. — Det var för mig, sade han, som
man borde ha rökt, ty det var jag, som gaf honom ideen till
hans mest berömda visa, den för trumma, om verldens gång;
det var jag som spottade på rosen; det kan jag skaffa vitnen på.
Men hemma i Indiens land hördes ej något bud derom; alla
småfåglarna sörjde ju och tego i tre dagar, och då sorgtiden
var förbi, ja, då hade sorgen varit så stark, att de hade glömt
hvilken de sörjde öfver. Så går det!
— Nu måste väl jag också ut i verlden — och bli borta
som de andra, sade den fjerde brodern. Han hade ett lika
godt lynne som den föregående, men han var icke poet, och
derför hade han just skäl att ha godt lynne; de två hade bragt
munterhet på slottet; nu gick den sista munterheten. Synen
och hörseln hafva alltid af menniskorna ansetts för de två
förnämsta sinnena, dem man i synnerhet önskar sig starka
och skärpta; de tre andra sinnena anses för mindre
väsentliga; men detta var alls icke denne sons åsigt; han hade i
synnerhet utvecklat smaken i all den betydelse, hvari den kan
tagas, och den har en stor makt och för ett mäktigt regemente.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
