Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 81. Soppa på en korfsticka - 3. Hvad den andra lilla råttan visste att berätta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upphörde de ögonblickligen, ty man är sig sjelf närmast; och
myrdrottningen sade om detta, att här hade visats hjerta och
förstånd: — Dessa två ställa oss myror högst blond de förnuftiga
varelserna. Förståndet bör och måste vara det öfvervägande,
och jag har det största! Och så reste hon sig upp på de
bakersta benen; hon var så lätt igenkännelig — jag kunde inte
misstaga mig på henne, och jag slukade henne. Gå till
myran och blif vis! Nu hade jag drottningen!
Jag gick nu närmare det omnämda stora trädet; det var
en ek, den hade en hög stam, en väldig krona och var mycket
gammal. Jag visste att här bodde en lefvande varelse, en
qvinna; hon kallas dryad, födes med trädet och dör med det;
jag hade hört talas derom uppe i biblioteket. Nu såg jag
ett sådant träd, såg en sådan der ekflicka. Hon uppgaf ett
förfärligt anskri, då hon såg mig så nära; hon var, liksom
alla fruntimmer, mycket rädd för råttor; men hon hade också
större skäl dertill än de andra, efter som jag kunde gnaga
trädet tvärt af, och vid detta hängde ju hennes lif. Jag
talade vänligt och hjertligt till henne, ingaf henne mod, och
hon tog mig upp i sin fina hand, och då hon fick veta,
hvarför jag hade gått ut i vida verlden, lofvade hon, att jag
kanske ännu samma afton skulle få en af de två skatter, som jag
ännu letade efter. Hon berättade mig, att Fantasos var
hennes mycket gode vän, att han var så vacker som kärleksguden
och att han mången stund hvilade sig här under trädets
löfrika grenar, hvilka då susade ännu starkare öfver dem båda.
Han kallade henne sin dryad, sade hon, och trädet sitt träd.
Den knotiga, väldiga, sköna eken var just efter hans sinne,
rötterna sträckte sig djupt och fast ned i jorden, stammen
och kronan reste sig högt i den friska luften och kände den
yrande snön, de skarpa vindarna och det varma solskenet, så
som det skall kännas. Ja, så sade hon: Fåglarna sjunga der
uppe och berätta om de främmande länderna, och på den enda
utgångna grenen har storken bygt bo; det pryder bra, och
man får höra litet från pyramidernas land. Allt det der tycker
Fantasos om; det är honom inte ens tillräckligt, jag måste
sjelf berätta för honom om lifvet i skogen från det jag var
liten och trädet var spädt; så att en näsla kunde dölja det,
och ända tills nu, då det blifvit så stort och väldigt. Sätt
dig nu der borta under myskemadrorna och passa väl på, så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
