Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 84. Den gamla ekens sista dröm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Nej, ty jag förstår dig inte. Du har tusental af mina
dagar, men jag har tusentals ögonblick att vara glad och
lycklig i. Upphör all denna verldens härlighet, när du dör?
— Nej, sade trädet, den fortfar visst längre, oändligt längre
än jag kan tänka det.
— Men då ha vi ju lika mycket, endast med den skilnad
att vi räkna olika.
Och dagsländan dansade och svingade sig i luften, gladde
sig öfver sina fina, konstrika vingar, deras flor och sammet,
gladde sig i den varma luften, som var så kryddad med doft
från klöfverfältet och från häckens vilda rosor, fläder och
kaprifolier, för att icke tala om myskemadror, vifvor och vild
krusmynta; det var en doft så stark, att dagsländan trodde sig
ha ett litet rus af den. Dagen var lång och härlig, full af
glädje och ljuf förnimmelse, och när sedan solen sjönk, kände
sig alltid den lilla sländan så angenämt trött af all denna
munterhet. Vingen ville icke längre bära henne, och helt
sakta gled hon ned på det mjuka, gungande grässtrået, nickade
med hufvudet, så som hon kan nicka, och somnade så gladt
— det var döden.
— Stackars lilla dagslända! sade eken; det var ändå ett
allt för kort lif!
Och hvarje sommardag upprepades samma dans, samma tal,
svar och afsomnande; det upprepades i hela slägter af
dagsländor, och alla voro de lika lyckliga, lika glada. Eken stod
vaken sin vårmorgon, sommarmiddag och höstafton; nu led det
snart mot softiden; dess natt, vintern, skulle komma.
Redan sjöngo stormarna: God natt, god natt! Der föll ett
blad, der föll ett blad! Vi plocka, vi plocka! Laga att du kan
sofva! Vi sjunga dig i sömn, vi ruska dig i sömn, men inte
sant, det gör godt i de gamla grenarna? De knaka dervid af
idel nöje. Sof sött, sof sött! Det är din
trehundrasextiofemte natt; egentligen är du bara ett årsgammalt barn. Sof
sött! Molnet sållar ned snö; det blir ett helt lakan, ett varmt
sängtäcke kring dina fötter. Sof sött och dröm ljufligt!
Och eken stod afklädd alla sina löf för att gå till ro hela
den långa vintern och under den drömma mången dröm, alltid
någonting upplefvadt, liksom i menniskornas drömmar.
Den hade också en gång varit liten, ja, ett ollon hade varit
dess vagga; efter menskligt sätt att räkna lefde den nu i ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
