Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 86. Dykungens dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i all sin skönhet, med blödande händer och för första gången
med tårar på de rodnande, jungfruliga kinderna.
Då, vid förvandlingen, var det som om två naturer kämpat
inom henne; hon darrade, såg sig omkring, som om hon vaknat
upp ur en plågsam dröm, rusade derefter bort till den smärta
boken, höll sig fast vid den för att ändå hafva något stöd,
och hastigt, i ett nu, klättrade hon som en katt upp i trädets
topp och hakade sig fast. Hon satt der som en skygg ekorre,
satt der den långa dagen i den djupa skogsensamheten, der allt
är stilla och dödt, säger man ju. Dodt! Ja, der flög ett par
fjärilar om hvarandra i lek eller strid; der stodo strax invid
några myrstackar, hvar och en af dem med flere hundra små
ifriga varelser, som vimlade fram och tillbaka; i luften
dansade otaliga myggor, svärm vid svärm; der förbi jagade skaror
af surrande flugor, nyckelpigor, guldsmeder och andra
vingade smådjur; daggmasken kröp fram ur den våta marken,
mullvadarna sköto upp jord — för öfrigt var det stilla, dödt
rundt omkring, dödt, såsom man säger och förstår det. Ingen
lade märke till liten Helga, utom nötskrikorna, som flögo
skrikande omkring trädets topp, der hon satt; de hoppade fram
emot henne på grenarna i djerf nyfikenhet. En blink af
hennes öga var en blixt, som jagade dem bort igen; men de blefvo
icke klokare på henne och ej heller hon på sig sjelf.
Då aftonen var nära och solen började sjunka, kallade henne
förvandlingen till ny rörelse; hon halade sig ned ur trädet,
och just som den sista solstrålen slocknade, satt hon der i
grodans hopkrympta skepnad, med händernas sönderrifna
simhinnor, men ögonen strålade nu med en skönhetsglans, som de
knappast egde förut hos skönhetsskepnaden; det var de mildaste,
fromma flickögon, som lyste fram bakom grodmasken; de
vitnade om det djupa sinnet, det menskliga hjertat.
Skönhetsögonen brusto i gråt, gräto hjertats tunga lättnadstårar.
Vid den uppkastade grafhögen låg ännu det med bast
hopbundna grenkorset, det sista arbetet af honom, som nu var
död och borta; liten Helga tog det — den tanken kom af sig
sjelf — och planterade det mellan stenarna öfver honom och
den dödade hästen. Minnets vemod frampressade tårar, och
i denna hjertats stämning ristade hon samma tecken in i
marken rundt omkring grafven, det inhägnade den så prydligt —
och då, just som hon med båda händerna ristade korsets tecken,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
