Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 86. Dykungens dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
föll simhuden af som en sönderrifven handske, och då hon
tvättade sig i källans vatten och undrande betraktade sina
fina, hvita händer, gjorde hon åter korsets tecken i luften
mellan sig och den döde; då bäfvade hennes läppar, då rörde
sig hennes tunga, och det namn, som hon under ridten genom
skogen oftast hade hört sjungas och uttalas, ljöd från hennes
mun; hon sade: »Jesus Kristus!»
Nu föll paddhamnen, hon var den unga skönheten; — men
hufvudet böjde sig trött, lemmarna behöfde hvila — hon
somnade.
Men sömnen var endast kort; vid midnattstid blef hon väckt;
framför henne stod den döda hästen, så strålande, full af lif;
det lyste ur ögonen och ur den sårade halsen; strax invid
honom visade sig den dödade, kristne presten; »skönare än
Balder» skulle vikingsfrun ha sagt, och likväl kom han som
i eldslågor.
Det låg ett allvar i de stora, milda ögonen, en
rättfärdighetens dom, en så genomträngande blick, att den liksom lyste
in i den pröfvades hjertevrår. Liten Helga darrade dervid, och
hennes minne väcktes med en kraft som på domens dag. Allt
det goda, som gjorts henne, hvarje kärleksfullt ord, som blifvit
sagdt till henne, blef liksom lefvandegjordt; hon förstod att det
var kärleken, som hade hållit henne uppe här i pröfningens
dagar, under hvilka afkomlingen af själ och dy äflas och sträfvar;
hon insåg, att hon endast hade följt känslornas ingifvelser och
sjelf ingenting gjort för sig; allt hade blifvit henne gifvet,
allt blifvit liksom styrdt; hon böjde sig i ringhet, ödmjuk, full
af blygsel inför honom, som måtte kunna läsa i hvarje skrymsla
i hennes hjerta; och i detta ögonblick förnam hon liksom en
blixt af luttringens flamma, den helige andes låga.
— Du dyns dotter, sade den kristne presten, af dy, af jord
är du kommen — af jorden skall du åter uppstå. Solstrålen
i dig går, medveten af sitt kroppsliga omhölje, åter till sitt
upphof, icke strålen från solkroppen, utan strålen från Gud.
Ingen själ skall förtappas, men långt är det timliga, det är
lifvets flygt i det eviga. — Jag kommer från de dödas land;
äfven du skall en gång resa genom de djupa dalarna in i det
lysande bergland, der nåden och fulländningen bo. Jag för dig
icke till Hedeby till det kristna dopet; först måste du spränga
vattenskölden öfver den djupa mossbottnen, draga upp den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
