- Project Runeberg -  Sagor och berättelser / Del 2 /
135

(1877) [MARC] Author: H. C. Andersen Translator: Carl Johan Backman, August Strindberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 93. Anna Lisa

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

der nere, ja, och de sågo det icke ändå så riktigt, ty de foro
förskräckta åt sidan, då vattnet brusade in i skutan. Knapt
en famn under vattnet stod hon; gömda voro de båda, gömda,
glömda. Endast glaset med den blåmålade träklossen till fot
sjönk icke, träklossen höll det uppe.
Glaset dref bort för att slås sönder
och kastas upp på stranden — hvar
och när? Ja, det var ju icke mer
med det! Nu hade det tjenat ut,
och älskadt hade det varit; det hade
icke Anna Lisas gosse. Men i
himmelrikets rike skall ingen själ mera
kunna säga: »Aldrig älskad!»

illustration placeholder
Rått, vått rundt omkring.


*



Anna Lisa bodde i staden, och det
sedan många år tillbaka, kallades fru
och sträckte på sig, i synnerhet när
hon talade om gamla minnen, den
grefliga tiden, då hon åkte i vagn
och fick tala med grefvinnor och
friherrinnor. Hennes söta grefvebarn var den täckaste Guds
engel, den älskligaste varelse; han hade hållit af henne och
hon hade hållit af honom.
De hade kysst hvarandra och
klappat hvarandra, han var
hennes glädje, hälften af
hennes lif. Nu var han
stor, var fjorton år gammal,
hade kunskaper och ett
vackert yttre; hon hade icke
sett honom, sedan hon bar
honom på sina armar; på
många år hade hon ej varit
på det grefliga slottet, det
var en hel resa dit.

illustration placeholder
Gömda, glömda.


— Jag måste slå mig
lös en gång, sade Anna Lisa; jag måste till min härlighet,
till mitt söta grefvebarn; ja, han längtar säkert också efter
mig, tänker på mig, håller af mig, liksom då han hängde med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:20:44 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hcasob/2/0137.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free