Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 97. Barnet i grafven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kista och gömmas i grafven. Gud kunde icke taga detta barn
ifrån henne, menade hon, och då det ändock skedde och
blifvit visshet, sade hon i sin sjukliga smärta:
— Gud har inte vetat af detta; han har hjertlösa tjenare
här på jorden, de handla som dem lyster, de höra icke en
moders böner.
I sin sorg släpte hon vår herre, och då kommo mörka
tankar, dödens tankar, den eviga döden, att menniskan blef jord
i jorden och att då allt var förbi. Under sådana tankar hade
hon ingenting att hålla sig fast vid, utan sjönk ned i
förtviflans bottenlösa intet.
Under de svåraste timmarna kunde hon ej mera gråta. Hon
tänkte icke på de unga döttrar hon hade qvar; mannens tårar
föllo på hennes panna, hon såg icke upp till honom;
hennes tankar voro hos det döda barnet; hon lefde och andades
endast för att återkalla hvarje minne af barnet, hvart och ett
af dess oskyldiga barnaord.
Begrafningsdagen kom; flere nätter förut hade hon icke
sofvit; på morgonen öfverväldigades hon af trötthet och fick
någon ro; under tiden flyttades kistan till ett afsides liggande
rum, och locket blef der fastspikadt, på det hon icke skulle
höra hammarslagen.
Då hon vaknade, steg upp och önskade få se sitt barn, sade
mannen till henne under tårar: Vi ha satt på locket; det
måste ske!
— När Gud är hård emot mig, utbrast hon, hvarför skulle
då menniskorna vara bättre! Och hon grät och snyftade.
Kistan fördes till grafven; den tröstlösa modern satt hos
sina unga döttrar; hon såg på dem utan att se dem, hennes
tankar hade ej vidare med hemmet att göra, hon öfverlemnade
sig åt sorgen, och denna kastade henne, som hafvet kastar
skeppet, som förlorat roder och styrman. Så förflöt
begrafningsdagen, och efter den följde flere dagar under samma
enformiga, tunga sorg.
Med fuktiga ögon och sorgsna blickar betraktade henne de
hemmavarande sörjande; hon hörde ej på deras tröstande ord;
hvad kunde de väl också säga! Dertill voro de sjelfva allt
för bedröfvade.
Det var som om hon ej mera kände till sömnen, och dock
skulle den allena varit hennes bästa vän, stärkt hennes kropp,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
