Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 97. Barnet i grafven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gifvit lugn åt hennes själ. De fingo henne att lägga sig i
sängen, hon låg också stilla som en sofvande. En natt
lyssnade mannen till hennes andedrag och trodde för visso, att hon
fann hvila och lättnad, knäpte derför i hop sina händer, bad
och insomnade snart djupt och godt; hon märkte icke att
hon reste sig upp, kastade på sig sina kläder och gick helt
sakta ut ur huset för att komma dit, der hennes tankar dag
och natt voro, till grafven som gömde hennes barn. Hon
gick genom husets trädgård, ut på fältet, der vägen förde
utom staden bort till kyrkogården. Ingen såg henne, hon
såg ingen.
Det var vackert stjernklart, luften var ännu så mild, det
var i början af september. Hon kom in på kyrkogården, fram
till den lilla grafven; den var som en enda stor bukett af
blommor; de doftade, hon satte sig ned, lutade sitt hufvud
mot grafven, som om hon genom det täta jordlagret kunnat
se sin lille gosse, hvars leende hon så lifligt erinrade sig.
Det älskliga uttrycket i hans ögon, till och med på
sjukbädden, stod ju aldrig till att glömma.
Huru talande hade ej der hans blick varit, då hon lutade
sig ned öfver honom och fattade hans fina hand, som han
sjelf ej orkade lyfta! Liksom hon hade suttit vid hans säng,
satt hon nu vid hans graf; men här hade tårarna fritt lopp,
de föllo på grafven.
— Du vill ned till ditt barn, sade en röst tätt invid henne;
den ljöd så klar, så djup, den klingade in i hennes hjerta;
hon såg upp, och bredvid henne stod en man, insvept i en
vid sorgkappa med kapuschong öfver hufvudet; men hon
såg in under den i hans ansigte; det var strängt, men dock
så förtroendeväckande; hans ögon strålade, som om han varit
i ungdomsåren.
— Ned till mitt barn! upprepade hon, och i dessa ord låg
en förtviflans bön.
— Vågar du följa mig? frågade skepnaden. Jag är Döden!
Och hon nickade jakande. Då var det med ens, som om
alla stjernor der ofvan lyst med fullmånens glans; hon såg den
brokiga färgprakten i blommorna på grafven; jordtäcket der
gaf mjukt och sakta efter liksom en sväfvande duk, hon sjönk,
och skepnaden bredde sin svarta kappa omkring henne; det
blef natt, dödens natt. Hon sjönk djupare än dödgräfvarens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
