Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- 100. En berättelse från klitterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
målet för sin resa; men då de väl voro ute, lade sig vinden,
hafvet blef blankt och stilla, vattnet lyste, himmelns stjernor
lyste; det var som festaftnar i den präktiga kajutan.
Slutligen önskade man dock, att det skulle friska upp, blåsa
en god medvind, men den blåste icke; om vinden friskade
upp, var det alltid motvind. Sålunda gingo veckor, ja, hela
två månader — då först blef vinden gynsam, det blåste
sydvest. De voro midt emellan Skotland och Jylland, och
vinden växte, alldeles som i den gamla visan om »kungens son
af England»:
»Då blåste der storm utur mörkan sky,
de visste ej hvart de nu skulle fly.
Så kasta’ de ut sitt ankar så huldt,
men vinden den drifver dem vester in åt Danmark.»
*
Det är nu långliga tider sedan. Kung Kristian den sjunde
satt på Danmarks tron och var då en ung man. Mycket har
skett sedan den tiden, mycket har vexlat och förändrats; sjö
och kärr ha blifvit frodig äng, hedar ha blifvit odlad mark,
och i lä af vestjydens hus växa äpleträd och rosor, men söka
upp dem måste man, ty de krypa i lä för de skarpa
vestanvindarna. Man kan der borta riktigt tänka sig tillbaka i tiden,
längre än till Kristian den sjundes regering. Ännu i dag,
liksom på den tiden, sträcker sig i Jylland milsvidt den
bruna heden med sina ättehögar, sina luftsyner, sina
korsande, tufviga och sanddjupa vägar. Vester ut, der stora
åar falla ut i fjordarna, breda sig äng och mosse, begränsade
af höga sandkullar, hvilka likt en alpkedja med sågtandade
toppar lyfta sig mot hafvet; de afbrytas endast af höga lerbackar,
af hvilka hafvet år för år biter jättemunsbitar, så att backar
och höjder störta ned liksom skakade af jordskalf. Sålunda
ser det ut ännu i denna dag, så var der för de många
åratal sedan, då de båda lyckliga seglade der ute på det präktiga
skeppet.
Det var i slutet af september; det var söndag och
solskensväder; kyrkklockornas ljud nådde hvarandra längs
Nissumfjord. Kyrkorna der stå som huggna granitblock, hvar och
en af dem är ett stycke fjäll; Vesterhafvet skulle kunna rulla
öfver dem och de skulle stå ändå. På de flesta fattas
tornet, klockorna hänga då i fria luften mellan två bjelkar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 06:20:44 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hcasob/2/0178.html
