Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 100. En berättelse från klitterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Det var en vacker predikan i dag, sade mannen; hade
man inte vår herre, så hade man ingenting.
— Ja, svarade hustrun, han risar och han lisar; det har
han rätt till. — Som i morgon hade vår lille gosse varit fem
år, om vi fått behålla honom.
— Det tjenar ingenting till att du sörjer, sade mannen.
Han har sluppit lyckligt ifrån det; han är ju der, dit vi böra
bedja om att få komma.
Och så talade de icke mera och gingo fram mot sitt hem
mellan sandkullarna. Plötsligt höjde sig liksom en tjock rök
från en af dessa, der strandhafren icke band sanden. Det var
en vindstöt, som borrade sig in i kullen och hvirflade de
fina sandkornen upp i luften; det kom ännu en vindstöt, så
att alla de på snören upphängda fläkta fiskarna slogo mot
husväggen, och allt var åter stilla; solen brände varmt.
Man och hustru gingo in i huset och voro snart ur
söndagskläderna, skyndade sedan öfver sandkullarna, hvilka reste sig
som ofantliga sandvågor, plötsligt stannade i sin rörelse.
Sandrörets och strandhafrens blågröna, hvassa strån gåfvo någon
färgskiftning mot den hvita sanden. Ett par grannar kommo
till, de hjelpte hvarandra att draga båtarna högre upp i
sanden, vinden tog till, den var bitande kall, och då de gingo
tillbaka öfver sandkullarna, yrde sand och hvass småsten dem
i ansigtet; vågorna sköto hvita toppar, och blåsten klipte af
den öfversta kammen, så att det stänkte efter.
Det blef afton, en växande susning ljöd i luften, tjutande,
klagande, som en härskara af förtviflande andar; den
öfverröstade hafvets dån, ehuru fiskarkojan låg det så nära.
Sanden yrde mot rutorna, och emellanåt kom en vindstöt, så
att huset skakades i sina grundvalar. Det var mörkt, men
fram emot midnatt skulle månen komma upp.
Luften klarnade, men stormen rusade med all makt fram
öfver det djupa, svartaktiga hafvet. Fiskarfolket hade redan
för länge sedan gått till sängs; men i detta herrens väder
var det icke att tänka på att få en blund i ögonen; då
knackade det på fönstret, dörren öppnades, och någon sade: »Ett
stort fartyg står fast på den yttersta refveln!» Med ett språng
var fiskarfolket ur sängen och i kläderna.
Månen hade kommit upp; det var tillräckligt ljust för att
se, om man blott hade kunnat hålla ögonen öppna för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
