Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 100. En berättelse från klitterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Länge satt han icke här; han fördes till Ringkjöbing, der
fängelset blef lika hårdt.
De tiderna voro icke våra; fattigman hade svårt; det hände
ännu, att bondgårdar och bondbyar lades under nya herrgårdar,
och under detta regemente kunde kusk och betjent blifva
domare och för en ringa förseelse döma en fattig stackare
förlustig sin lilla jordlott och att slita spö; ännu fans här en
och annan sådan domare, och i det jydska landet, långt från
kungens Kjöbenhavn och de upplysta, rättsinta styrande, gick
det ofta ännu som det kunde med lagen, och det minsta var
att det drog ut på tiden för Jörgen.
Bittert kallt var det der han satt; när skulle det taga slut?
Oförskyldt hade han blifvit inkastad i motgång och elände,
det var hans lott. Huru denna hade blifvit honom beskärd
här i verlden, fick han nu tid att öfvertänka. Hvarför hade han
kommit i en sådan ställning? Ja, detta skulle komma att klara
sig i det andra lifvet, det som säkert väntar oss. Denna tro
hade vuxit fast hos honom i den fattiga kojan; hvad som i
Spaniens öfverflöd och solsken icke hade lyst in i hans fars
tanke, blef för honom i köld och mörker ett tröstens ljus, en
Guds nådegåfva, och den är aldrig något bländverk.
Nu läto vårstormarna höra af sig. Vesterhafvets rullande
hör man milsvidt inne i landet, men först då stormen lagt
sig; det låter som om hundratals tunga vagnar körde öfver
en hård, undergräfd väg. Jörgen hörde det inne i sitt
fängelse, och det var en omvexling; inga gamla melodier kunde
gå honom djupare till hjertat än dessa toner, det rullande
hafvets, det fria hafvets, hvarpå man blef buren genom
verlden, flög med vindarna, och der man, hvart man än kom,
alltid hade sitt eget hus med sig, liksom snigeln har sitt; der
stod man alltid på egen, alltid på hemmets botten, äfven i
främmande land.
Huru lyssnade han icke på detta dofva rullande, hvilka
minnen upprullade icke tanken! »Fri! Fri! Lycksaligt att vara
fri, om också utan sulor i skorna och med lappad
blångarns-skjorta!» En och annan gång blossade det dervid upp inom
honom, och han slog knytnäfven mot muren.
Veckor, månader, ett helt år hade förflutit; då grep man en
bof, Nils Tjuf, »hästskojaren» kallades han också, och nu —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
