Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 103. Den gamla kyrkklockan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i ångestens timme, ringt och sjungit, då hennes lille gosse blef
henne gifven. Och gossen såg nästan med andakt på den
stora, gamla klockan; han lutade sig ned och kysste henne,
huru gammal, spräckt och förkastad hon än stod der bland
gräs och näslor.
Hon stannade i minnet hos den lille gossen, som växte upp
i fattigdom. Lång och mager, med rödaktigt hår, fräknig i
ansigtet, ja, det var han, men två klara ögon, som det djupa
vattnet, egde han. Huru gick det honom? Det gick honom
väl, afundsvärdt väl. Han hade af synnerlig nåd blifvit
upptagen i militärskolan uti den afdelning, der det finare folkets
barn voro, och det var en heder, en lycka; han gick med
stöfletter, styf halsduk och pudrad peruk. Lärdomen fick han,
och den kom under »marsch!» »halt!» »front!» Det kunde allt
bli någonting utaf sådant.
Den gamla kyrkklockan skulle väl en gång komma i
smältugnen; hvad blef det sedan af henne? Ja, det var omöjligt
att säga, och det var ej heller möjligt att säga, hvad som skulle
blifva af klockan inne i det unga bröstet. Det fans malm der
inne, den ljöd, den måste klinga ut i vida verlden, och ju
trängre det blef bakom skolans mur och ju mera döfvande der
ljöd: »marsch! halt! front!» desto starkare klingade det i
ungersvennens bröst, och han sjöng det för kamraternes krets,
och klangen ljöd ut öfver landets gränser. Men det var icke
för detta som han hade fått skolgång, kläder och föda; numret
hade han till den kugge han skulle vara i det stora urverk,
vi alla skola tillhöra i den handgripliga nyttan. — Huru litet
förstå vi icke oss sjelfva! Huru skola då andra, äfven de bästa,
alltid kunna förstå oss? Men det är just genom trycket, som
ädelstenen danas. Trycket fans här; månne verlden under
tidens lopp skulle lära känna ädelstenen?
Det var stor festlighet i landsherrns hufvudstad. Tusentals
lampor lyste, raketerna blänkte; den glansen är ännu i minne
genom honom, som då i tårar och smärta obemärkt sökte att
nå främmande jord; han måste bort från fädernesland, moder,
alla sina kära eller förgås i hvardaglighetens ström.
Den gamla klockan hade det bra; hon stod i lä vid
Marbachs kyrkmur. Vinden for fram öfver henne och kunde ha
berättat om honom, vid hvars födelse klockan ringde, berättat
huru kallt den hade blåst öfver honom, då han nyss, utmattad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
