Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 103. Den gamla kyrkklockan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af trötthet, dignade ned i grannlandets skog, der hela hans
rikedom och framtida hopp endast voro skrifna blad om
»Fiesco». Vinden kunde ha berättat om de enda beskyddare,
konstnärer ju allesammans, som smögo sig bort från läsningen deraf
och roade sig med kägelspelet. Vinden kunde berätta om den
bleke flyktingen, som lefde i veckor, månader uti den torftiga
krogen, der värden stojade och söp, der det var rå munterhet,
medan han sjöng om idealet. Tunga dagar, mörka dagar!
Hjertat måste sjelft lida och pröfva hvad det skall sjunga ut.
Mörka dagar, kalla nätter gingo fram öfver den gamla
klockan; hon förnam det icke, men klockan i menniskans bröst
förnimmer sin svåra tid. Huru gick det den unge mannen?
Huru gick det den gamla klockan? Jo, klockan kom långt
bort, längre än hon från sin höjd i tornet hade kunnat
höras; den unge mannen, ja, klockan i hans bröst ljöd längre
bort, än hans fot skulle vandra och hans ögon se, hon ringde
och ringer ännu ut öfver verldshafvet, jorden rundt. Hör nu
först om kyrkklockan! Hon kom från Marbach, blef såld som
gammal koppar och skulle i smältugnen inne i det baierska
landet. Huru kom hon dit och när? Ja, det må klockan
sjelf berätta, om hon kan; det är icke af stor vigt; men säkert
är, att hon kom till Baierns konungastad; många år hade
förflutit, sedan hon föll ned från tornet; nu skulle hon smältas,
skulle med i gjutningen af ett stort hedersmonument, gestalten
af en storhet för det tyska folket och landet. Hör nu huru
det träffade sig! Underligt och vackert går det ändå till här
i verlden! Uppe i Danmark, på en af de gröna öar, der
boken växer och der det fins så många ättehögar, var det
en mycket fattig gosse, som hade gått i träskor, burit mat i
ett gammalt kläde till sin far, som gick och snidade på
Holmen. Det fattiga barnet hade blifvit sitt lands stolthet; han
högg i marmor härligheter, så att verlden förundrade sig
deröfver, och det var just han, som fick det hedersuppdraget att
i leran forma en storhets-, skönhetsgestalt, som kunde gjutas i
malm, bilden af honom, hvars namn fadern hade nedskrifvit
i sin Bibel: Johann Christoph Friedrich.
Och malmen flöt glödande in i formen; den gamla
kyrkklockan — ja, ingen tänkte på hennes hemort och försvunna
klang — klockan flöt med i formen och bildade hufvud och
bröst på stoden, såsom den nu står afslöjad i Stuttgart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
