Sagor och berättelser / Del 2 / 227 (1877) Author: H. C. Andersen Translator: Carl Johan Backman, August Strindberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 105. Tordyfveln

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

105.

Tordyfveln.



Kejsarens häst fick guldskor,
guldsko på hvar enda fot.

Hvarför fick han
guldskor?

Han var det allra vackraste djur, hade
fina ben, ögon så kloka och en man, som
hängde likt en silkesslöja ned om halsen.
Han hade burit sin herre i krutrök och kulregn, hört
kulorna pipa och hvina; han hade bitit omkring sig, slagit
omkring sig, kämpat med, då fienderne trängde på; han hade
med sin kejsare i ett språng satt öfver den fallne fiendens
häst, räddat sin kejsares krona af det röda guld, räddat sin
kejsares lif, som var mer än det röda guld, och derför fick
kejsarens häst guldskor, guldsko på hvar enda fot.

Och tordyfveln kröp fram.

— Först de stora, så de små, sade han; men det är inte
storleken, som gör det. Och så sträckte han fram sina smala ben.

— Hvad vill du? frågade smeden.

— Ha guldskor, svarade tordyfveln.

— Du är väl inte riktigt slug, du, sade smeden. Vill du
också ha guldskor?

— Ja, guldskor! sade tordyfveln. Är jag inte lika god som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>