Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 105. Tordyfveln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så damp han ned på en stor gräsplan; här låg han en liten
stund; sedan somnade han.
Bevare oss, hvilket hällregn störtade ned! Tordyfveln
vaknade af plaskandet och ville strax ned i jorden, men kunde icke.
Han tumlade om, han sam på magen och på ryggen; att flyga
var icke att tänka på. Han skulle visst aldrig komma
lefvande från denna fläck; han låg, der han låg, och blef liggande.
Då det saktade af litet och tordyfveln hade blinkat
vattnet ur ögonen, fick han se att det skymtade något hvitt: det
var lärft, som låg på bleke. Han kraflade sig dit och kröp
in i ett veck af det våta lärftet. Det var väl icke det
samma som att ligga i den
varma gödseln i stallet; men här
fans nu intet bättre, och så
stannade han der en hel dag, en
hel natt, och äfven regnvädret
stannade qvar. På
morgonqvisten kom tordyfveln fram; han
var så förtretad på klimatet.
På lärftet sutto två grodor;
deras klara ögon lyste af idel
belåtenhet. — Det är ett
välsignadt väder! sade den ena. Hvad
det friskar upp en! Och lärftet
håller så vackert qvar vattnet!
Det kittlar mig i bakbenen, som
om jag skulle till att simma.
 |
| Jag kommer från kejsarens stall. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
