Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 115. Väderqvarnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kallas af de andra tankarna: »mannen i qvarnen». Han vet
hvad han vill, han står högt öfver mjöl och gryn, men har
dock sin maka och hon kallas mor; hon är hjertelaget; hon
bär sig inte bakvändt åt; äfven hon vet hvad hon vill, hon
vet hvad hon kan, hon är mild som en vindfläkt, hon är stark
som blåsten; hon förstår att lirka, att få sin vilja fram; Hon
är mitt milda sinne,
far är mitt hårda;
de äro två och dock
en, de kalla också
hvarandra »min hälft».
De ha småttingar, de
två: små tankar, som
kunna växa. De små
föra ett sådant väsen!
Här om dagen, då jag
i djupsinnighet lät
far och hans drängar
se efter qvarn och
hjul i mitt bröst —
jag ville veta hvad
som var i olag, ty det
var någonting i olag
inom mig, och man
skall ransaka sig sjelf
— gjorde de små ett
förskräckligt väsen,
som inte tar sig bra
ut, när man som jag
står högt upp på
backen; man måste
komma i håg, att man
står i belysning:
omdömet är också
belysning. Men hvad
jag ville säga var, att det var ett förskräckligt väsen de små
höllo. Den minste for ända upp i hatten på mig och trallade
så att det kittlade i mig. De små tankarna kunna växa, det
har jag förnummit, och utifrån komma också tankar och inte
alldeles af min slägt, ty jag ser ingen af dem, så långt jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
