Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 126. Gömdt är icke glömdt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omkring här inne; hon kallades Mette Mogens; hon var
gårdens fru.
På aftonen kommo röfvare dit; de slogo ihjäl tre af hennes
folk, bandhunden med, och så bundo de fru Mette i
hundkedja vid hundkojan och satte sig sjelfva uppe i salen och
drucko vinet ur hennes källare och allt det goda ölet.
Fru Mette stod i hundkedja; hon kunde icke ens skälla.
Då kom röfvarnes dränggosse; han smög sig så tyst, att det
ej skulle märkas, ty annars hade de slagit ihjäl honom.
— Fru Mette Mogens, sade gossen, kommer du i håg, då min
far red på trähästen i din mans tid? Då bad du för honom,
men det hjelpte inte; han skulle
sitta der, tills han blefve
krympling. Men du smög dig ned,
såsom jag nu gör; sjelf lade du en
liten sten under hvardera af hans
fötter, så att han skulle kunna få
hvila. Ingen såg det, eller
låtsade de, som om de icke sågo det;
du var den unga, nådiga frun.
Det har min far berättat, och det
har jag gömt, men icke glömt. Nu
löser jag dig, fru Mette Mogens!
 |
| Men i dag är der solsken. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
