Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 127. Portvaktens son
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
har han! Det var orden, som af portvaktarhustrun fördes ned
i källarvåningen.
Generalen och hans fru voro förnämt folk; de hade två vapen
på sin vagn, ett för hvardera af dem; frun hade det på hvart
enda plagg, både ute och inne, på sin nattmössa och sin
nattsäck; hennes, det ena, var ett dyrbart vapen, köpt af hennes
far för blanka kronor, ty han var icke född med det, icke
hon heller: hon hade kommit för tidigt, sju år före vapnet,
det kunde de flesta personer erinra sig, men icke familjen.
Generalens vapen var gammalt och stort; det kunde allt knaka
i en af att bära det, mycket mera då af att bära två vapen,
och det knakade i generalskan, när hon styf och grann for
till hofbal.
Generalen var gammal och grå, men satt väl till häst; det
visste han och red hvarje dag ut med ridknekt på passande
afstånd efter sig; kom han på en bjudning, var det som om
han kommit inridande på sin höga häst, och ordnar hade han
på sig så många, att det var obegripligt, men det var alldeles
icke hans skuld. Som helt ung hade han tjenat i armeen och
varit med vid de stora höstmanövrer, som då i fredstid höllos
med trupperna. Från den tiden hade han en anekdot, den
enda han hade att berätta: Hans underofficer afskar och tog
till fånga en af prinsarne, och denne måste nu med sin lilla
trupp fångna soldater och sjelf som fånge rida in i staden
bak efter generalen. Det var en oförgätlig händelse, som
ständigt, under alla år, berättades om igen af generalen, precis
med samma minnesvärda ord han hade yttrat, då han gaf
tillbaka sabeln åt prinsen: »Endast min underofficer kunde taga
ers höghet till fånga, jag aldrig!» Och prinsen svarade: »Ni är
oförliknelig!» I verkligt krig hade generalen aldrig varit; då
detta gick genom landet, gick han den diplomatiska vägen,
genom tre utländska hof. Han talade det franska språket, så
att han nästan glömde sitt eget; han dansade väl, han red
väl; det växte ordnar på hans rock, så att det var obegripligt;
skildtvakterna skyldrade för honom, en af de vackraste unga
flickorna skyldrade för honom och blef generalska, och de fingo
ett litet vackert barn, det kom liksom nedfallet från himmeln,
så vackert var det, och portvaktens son dansade på gården för
det, så snart det började fatta, och skänkte det alla sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
