Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 127. Portvaktens son
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verkstad med gesäller, sade portvakterskan, så kunde den
mannen godt ha blifvit hofskräddare.
Kläderna voro i ordning och konfirmanden var i ordning.
Georg fick på sin konfirmationsdag ett stort tombackur af sin
gufar, linkrämarens gamle bokhållare, den rikaste af Georgs
faddrar. Uret var gammalt och pröfvadt, det gick alltid förut,
men det är bättre än att gå efter. Det var en dyrbar gåfva;
och från generalens kom en psalmbok i saffiansband, skickad
från lilla fröken, åt hvilken Georg hade gifvit taflor.
Framtill i boken stodo hans namn och hennes namn och »bevågna
gynnarinna». Det var skrifvet efter generalskans diktamen,
och generalen hade läst igenom det och sagt »charmant!»
— Det var verkligen en stor uppmärksamhet af ett så
förnämt herskap, sade portvakterskan; och Georg måste i
konfirmationskläderna och med psalmboken upp för att visa sig och
tacka.
Generalskan satt mycket insvept och hade sin stora
hufvudvärk, såsom hon alltid hade, när hon hade tråkigt. Hon såg
mycket vänligt på Georg och önskade honom allt godt och
aldrig hennes hufvudvärk. Generalen gick i nattrock, bar
rökmössa med tofs och ryska morgonstöflar med röda skaft.
Han gick tre gånger fram och tillbaka på golfvet i egna
tankar och minnen, stannade och sade:
— Lille Georg är således nu en kristen menniska! Blif
också en bra menniska och ära sin öfverhet! Den sentensen
kan du en gång som gammal man säga att generalen lärt dig.
Detta var ett längre tal än generalen annars höll; och han
vände åter tillbaka till sin inåtvändhet och såg förnäm ut.
Men af allt hvad Georg hörde och såg här uppe behöll han
klarast i tankarna lilla fröken Emilie; hvad hon var täck,
hvad hon var mild, hvad hon var sväfvande, hvad hon var
fin! Skulle hon ritas af, måste det vara i en såpbubbla. Det
var en doft af hennes kläder, af hennes lockiga, gula hår,
som om hon varit ett nyss utsprucket rosenträd; och med
henne hade han en gång delat smörgås; hon hade ätit den med
stark aptit och nickat åt honom vid hvarannan tugga. Månne
hon kom i håg det ännu? Jo, säkerligen; hon hade »till minne»
häraf gifvit honom den vackra psalmboken; och då första
gången derefter nyårsny tändes, gick han ut med bröd och en
slant och slog upp boken för att se, hvilken psalm han skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
