Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 127. Portvaktens son
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
byggmästaren Georg; hon och lilla Emilie möttes nu efter flere
år, möttes i hönshuset.
Ja, här stod han, och han var vacker nog att skåda; hans
ansigte öppet och bestämdt, ett svart, glänsande hår och vid
munnen ett leende, som sade: det sitter en skälm bakom mitt
öra, han känner er både utan och innan. Gamla Elsa hade
tagit af sig sina träskor och stod i strumpfötterna, de
högförnäma gästerna till ära. Och hönsen kacklade och tuppen gol,
ankorna vaggade bort, »rap! rap!» Men den fina, bleka flickan,
barndomsväninnan, generalens dotter, stod med rosenskimmer
på de annars så bleka kinderna; hennes ögon blefvo så stora,
kring hennes mun talade det, utan att munnen sjelf sade ett
endaste ord; och den helsning
han fick, det var den
behagligaste helsning någon ung man
kunde önska sig af en ung dam, då
de icke voro slägt eller ofta hade
dansat med hvarandra; hon och
byggmästaren hade aldrig dansat
med hvarandra.
Herr grefven tryckte hans hand
och presenterade honom:
— Alldeles främmande är han
inte, vår unge vän, herr Georg.
Generalskan neg, dottern var
på väg att räcka honom handen,
men hon räckte honom den
likväl icke.
 |
| Generalskan höll dagbok. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
