Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 130. Moster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och han såg Salomos dom ofvan ifrån och somnade; man
skulle verkligen kunnat tro, att han kommit från en stor
middag med många skålar. Han sof och blef instängd, satt
och sof i mörka natten på teatervinden, och då han vaknade,
berättade han, men moster trodde honom icke: Salomos dom
var slut, alla lampor och ljus voro släckta, alla menniskor,
uppe och nere, sin kos; men nu började först den riktiga
föreställningen: »nachspielet»; det var det märkligaste, sade
agenten. Det kom lif i spelet; det var icke Salomos dom, som
blef gifven, nej det var Domedag på teatern. Och allt detta
hade agenten Fab den fräckheten att vilja inbilla moster; det
var tacken för att hon hade skaffat honom upp på vinden.
Hvad berättade då agenten? Ja, det var lustigt nog att
höra, men det låg elakhet och gäckeri på bottnen.
— Det såg mörkt ut der uppe, sade agenten, men så
började trolltyget, stor föreställning, Domedag på teatern.
Kontrollörerne stodo vid dörrarna, och hvarje åskådare måste
visa sitt andliga fräjdbetyg, om han skulle få komma in med
lösa händer eller med bundna, med munkorg eller utan
munkorg. Herskap, som kommo för sent, då föreställningen redan
hade börjat, och lika så unga män, som ju omöjligen alltid
kunna passa på tiden, blefvo tjudrade utanför och fingo
filtsulor under fötterna för att gå in med vid nästa akts början
och dertill munkorg. Och så började Domedag på teatern.
— Bara elakhet, som vår herre inte vet af, sade moster.
Målaren skulle, om han ville in i himmeln, gå uppför en
trappa, som han sjelf hade målat, men som ingen menniska
kunde streta uppför. Det var ju bara en försyndelse mot
perspektivet. Alla de växter och bygnader, som
öfvermaskinisten med stort besvär stält i länder, dit de icke hörde,
skulle den arma menniskan flytta till rätta stället, och det
före hanegället, om han ville komma in i himmeln. Herr
Fab skulle bara se till, att han sjelf kunde komma dit in;
och hvad han berättade om personalen, både i komedien och
tragedien, i sång och i dans, var då det svartaste af herr
Fab, Flabb. Han förtjente icke att komma upp på vinden,
moster ville icke låta hans ord gå öfver sina läppar.
Alltsammans var nedskrifvet, hade han sagt, Flabben; det skulle
komma ut på trycket, då han var död och borta, inte förr;
han ville inte bli hudflängd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
