Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 136. Dryaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunde minnas tillbaka i tiden, då trädet var så litet, att det
blott höjde sig litet öfver de höga grässtråna och ormbunkarna.
Dessa voro då så stora de kunde bli, men trädet växte och
tog till för hvart år, drack luft och solsken, fick dagg och
regn och blef, såsom nödvändigt var, ruskadt och skakadt af
de starka vindarna. Det hör till uppfostran.
Dryaden var glad öfver sitt lif och lefverne, öfver solskenet
och fåglarnas sång, men dock gladast öfver menniskornas röst;
hon förstod deras språk lika väl, som hon förstod djurens.
Fjärilar, trollsländor och flugor, ja, allt hvad flyga kunde,
aflade besök; prata gjorde de allesammans: de berättade om byn,
vingården,
skogen, det
gamla slottet
med parken,
hvari det var
kanaler och
dammar; der
nere i vattnet
bodde också
lefvande
varelser, som på
sitt sätt
kunde flyga från
ställe till
ställe under
vattnet, varelser
med
kunskaper och tankar; de sade icke något, så kloka voro de.
 |
| Alltid sjöng och skrattade hon. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
