Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 152. Loppan och professorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
152.
Loppan och professorn.
Det var en gång en luftseglare; för honom gick det på tok,
balongen sprack, mannen föll ned och slog sig i bitar. Sin
betjentgosse hade han två minuter förut sändt ned med
fallskärm, det var gossens lycka; han förblef oskadad och hade
stora kunskaper till att blifva luftseglare, men han hade ingen
balong och icke medel att skaffa sig en sådan.
Lefva måste han, och så slog han sig på trollkonster och
att tala med magen, det kallas att vara buktalare. Ung var
han och såg bra ut, och då han fick mustascher och fina
kläder på sig, kunde han tagas för ett grefvebarn. Damerna
funno honom vacker, ja, en jungfru blef så betagen af hans
vackra utseende och hans trollkonstfärdighet, att hon följde
med honom till främmande städer och länder; der kallade han
sig professor, mindre kunde det icke gå an med.
Hans ständiga tanke var att få sig en luftbalong och gå till
väders med sin lilla hustru, men de hade ännu icke medlen.
— De komma! sade han.
— Bara de ville! sade hon.
— Vi äro ju unga menniskorna, och nu är jag professor.
Smulor äro också bröd.
Hon hjelpte honom troget, satt vid dörren och sålde biljetter
till föreställningen, och det var ett kallt nöje om vintern.
Hon hjelpte honom också i ett konststycke. Han stoppade
sin hustru i bordslådan, en stor bordslåda; der kröp hon in i
baklådan, och så var hon icke att se i framlådan; det var som
en synvilla.
Men en afton, då han drog ut lådan, var hon borta äfven
för honom; hon var icke i framlådan, icke i baklådan, icke i
hela huset, icke att se, icke att höra. Det var hennes
trollkonst. Hon kom aldrig igen; hon var trött vid det, och han
blef trött vid det, miste sitt goda humör, kunde icke mera
skratta och göra gyckel, och så kom det icke något folk;
förtjensten blef dålig, kläderna blefvo dåliga; han egde slutligen
blott en stor loppa, ett arf efter hustrun, och derför höll han
så mycket af den. Så dresserade han den, lärde den
trollkonster, lärde den att skyldra gevär och skjuta af en kanon,
men en liten en.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
