Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 152. Loppan och professorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Professorn var stolt öfver loppan, och denna var stolt öfver
sig sjelf; den hade lärt något och hade menniskoblod, hade
varit i de största städer, blifvit sedd af prinsar och prinsessor,
vunnit deras höga bifall. Det stod tryckt i tidningar och
på affischer. Den visste, att den var ryktbar och kunde föda
en professor, ja en hel familj.
Stolt var den och ryktbar var den, och likväl, när den och
professorn reste, togo de på jernvägen plats i fjerde klassen;
den kommer lika fort som den första. Det var ett tyst löfte,
att de aldrig skulle skiljas åt, aldrig gifta sig, loppan skulle
förblifva ungkarl och professorn enkling. Det kommer på ett ut.
— Der man gör största lyckan, sade professorn, dit skall
man icke komma två gånger. Han var menniskokännare, och
det är också en kunskap.
Slutligen hade han rest i alla länder, utom i vildarnes land;
och så ville han till vildarnes land; der äta de visserligen
kristna menniskor, visste professorn, men han var icke riktig
kristen och loppan var icke riktig menniska; derför trodde
han, att de nog kunde våga resa dit och få god förtjenst.
De reste med ångfartyg och med segelfartyg; loppan gjorde
sina konster, och så hade de fri resa under vägen och kommo
till vildarnes land.
Här regerade en liten prinsessa, hon var bara åtta år, men
hon regerade; hon hade tagit makten från fader och moder,
ty hon hade en vilja och var så makalöst täck och obeskedlig.
Strax då loppan skyldrade gevär och afsköt kanonen, blef
hon så betagen i loppan, att hon sade: Honom eller ingen!
Hon blef alldeles vild af kärlek och var ju redan på
förhand vild.
— Söta, lilla, förståndiga barn! sade hennes egen fader;
om man först kunde göra en menniska af den.
— Det låter du bli min sak, gubbe! sade hon, och det var
icke vackert sagdt af en liten prinsessa, som talar till sin
fader, men hon var vild.
Hon satte loppan på sin lilla hand.
— Nu är du en menniska, regerande med mig; men du
skall göra hvad jag vill, annars slår jag ihjäl dig och äter
upp professorn.
Professorn fick en stor sal att bo i. Väggarna voro af
sockerrör; dem kunde han gå och slicka, men han var icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
