Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 153. Hvad gamla Johanna berättade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
då skrattade de begge två, skämtade och gjorde gyckel,
men oaktadt det var godt tillfälle dertill, sade han dock icke
ett förtäckt ord om sin kärlek. Hvad hjelper det! var hans
tanke; föräldrarna fika efter förmögenhet åt henne, och sådan
har inte jag; klokast vore det att gifva sig af härifrån. Men
han kunde icke komma från gården; det var som om Elsa
hade haft en tråd fast i honom, han var för henne som en
dresserad fågel, han sjöng och hvisslade henne till behag och
efter hennes vilja.
Johanna, träskomakarens dotter, var piga der på gården,
satt till ringa syslor; hon körde mjölkvagnen ut på egorna,
der hon jemte de andra pigorna mjölkade korna, ja, gödsel
måste hon äfven köra, när det behöfdes. Hon kom icke upp
i salen och såg icke mycket till Rasmus eller Elsa, men det
hörde hon, att de två voro så godt som fästfolk.
— Der kommer Rasmus till välstånd, sade hon. Det kan
jag unna honom. Och hennes ögon blefvo helt fuktiga; här
var då icke något att gråta öfver!
Det var marknad i staden; Klaus Hansen for dit in och
Rasmus var med; han satt vid Elsas sida, både bort och hem.
Han var betagen af kärlek, men derom sade han icke ett ord.
— Han måste dock säga något till mig om den saken,
menade flickan, och deri hade hon rät. Vill han inte tala, skall
jag nog skrämma upp honom.
Och snart talades det på gården om, att den rikaste
hemmansegaren i socknen hade friat till Elsa, och det hade han,
men ingen visste, hvilket svar hon hade gifvit.
Tankarna surrade omkring i hufvudet på Rasmus.
En afton satte Elsa en guldring på sitt finger och frågade
så Rasmus, hvad det betydde.
— Förlofning, sade han.
— Och med hvem tror du? frågade hon.
— Med den rike hemmansegaren, sade han.
— Träffadt! sade hon, nickade och kilade bort.
Men han kilade också bort, kom hem i sin moders hus som
en vild menniska, snörde i hop sin ränsel. Ut i den vida
verlden ville han; det hjelpte icke, att modern grät.
Han skar sig en käpp af den gamla pilen, han hvisslade,
som om han varit vid godt lynne, han skulle ut att se all
verldens härlighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
