Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 153. Hvad gamla Johanna berättade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Det är för mig en stor sorg, sade modern. Men för dig
är det väl det riktigaste och bästa att komma bort, och då
får jag finna mig i det. Håll på dig sjelf och vår herre, så
får jag dig nog glad och förnöjd igen!
Han gick den nya landsvägen framåt; der såg han Johanna
komma körande med ett lass gödsel; hon hade icke blifvit
honom varse, och han ville icke bli sedd af henne; bakom
dikeshäcken satte han sig, der var han dold — och Johanna
körde förbi.
Ut i verlden gick han, ingen visste hvart; hans moder
tänkte: Han kommer väl hem igen, innan året gått om; nu
får han nytt att se, nytt att tänka på och kommer så i de
gamla vecken, de kunna inte strykas ut med något pressjern.
Han har litet för mycket af sin faders sinne, jag såge hellre,
att han hade mitt, stackars barn! Men han kommer nog hem,
han kan inte öfvergifva mig och huset.
Modern ville vänta år och dag; Elsa väntade blott en
månad; då gick hon hemligen bort till den kloka gumman Stina
Mattsdotter, som kunde »doktorera», spå i kort och kaffe och
visste mera än sitt Fader vår. Hon visste då också, hvar
Rasmus var; det läste hon i kaffesumpen. Han var i en
främmande stad, men namnet på den kunde hon icke läsa. I den
staden funnos soldater och vackra flickor. Hans tankar lågo
åt att taga musköten eller en af flickorna.
Det kunde Elsa icke stå ut med att höra. Hon ville gerna
gifva sina sparpenningar för att köpa honom fri, men ingen
borde få veta, att det var hon.
Och gamla Stina lofvade, att han skulle komma tillbaka;
hon kunde en konst, en farlig konst för honom, som den gälde,
men det var det yttersta medlet. Hon ville sätta på grytan
för att koka efter honom, och då måste han i väg, hvar i all
verlden han än var; han måste hem, der grytan kokade och
kärestan väntade honom; det kunde gå månader om, innan han
komme, men komma måste han, så framt det funnes lif i honom.
Utan rast eller ro natt och dag måste han i väg, öfver sjö
och berg, om vädret vore godt eller svårt, om hans fot blefve
aldrig så trött. Hem skulle han, hem måste han.
Månen var i första qvarteret; det måste han vara för den
konsten, sade gamla Stina. Det var stormigt väder, det
knakade i det gamla pilträdet; Stina skar af en qvist och knöt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
